Sverige har inte råd med en politik som gör det dyrare att anställa. När omkring en halv miljon människor står utan arbete och många företag redan pressas av höga kostnader borde varje nytt politiskt förslag prövas mot en ganska enkel fråga. Skapar det här fler jobb eller färre? Debatten om karensavdraget är därför viktig.
Barn och ungas psykiska hälsa är en av vår tids viktigaste framtidsfrågor. Allt fler unga beskriver stress, oro, ensamhet och bristande framtidstro. Samtidigt möter familjer en vård där väntan kan vara lång och där ansvaret riskerar att hamna mellan skolan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Det är inte acceptabelt.
Sverigedemokraterna föreslår statliga psykiatrihem. Men Sverige ska inte gå tillbaka till en tid då psykisk sjukdom hanterades genom avskiljande, kontroll och institutionalisering.
Den som inte vet vart han eller hon seglar vet heller inte vilken vind som är god eller dålig. I Region Kronoberg råder just nu närmast stiltje. Särskilt när det gäller regional utveckling, som blivit ett sidospår för den politiska ledningen.
Liberalerna svarar att de inte behöver bevisa att ett förstatligande förbättrar skolan. Där skiljer vi oss åt. Den som vill genomföra en av de största organisatoriska förändringarna av svensk skola på decennier bör kunna visa hur den leder till bättre undervisning.
Sjukvården i Sverige är inte jämlik. En 15-åring tjej med ångest i Kronoberg väntar ofta längre på hjälp än en jämnårig i en storstad. Hälften av alla sjukskrivningar i landet beror i dag på psykisk ohälsa, och rehabiliteringsmöjligheterna skiljer sig kraftigt beroende på var man bor.
I Kronoberg finns många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). För dem är inte diagnosen i sig det största hindret – det är samhället som alltför ofta misslyckas med att ge rätt stöd.
Simona Mohamsson och Liberalerna vill förstatliga skolan. Argumentet är att staten kan skapa större likvärdighet, tydligare ansvar och bättre förutsättningar i hela landet. Det är viktiga mål som få invänder mot. Men ett byte av huvudman är inte detsamma som bättre undervisning.
Vi kandiderar för Centerpartiet i alla regioner, från norr till söder. Vi har olika förutsättningar, men samma utmaningar: vårdens resurser pressas, kompetensbristen växer och förtroendet för politiken urholkas när beslut fattas allt längre från människorna de berör.
Vill vi ta jämställdhet, entreprenörskap och jobbskapande på allvar? Då är det dags att sluta exkludera kvinnors företagande inom vård och omsorg ur den politiska berättelsen. Sverige behöver fler företag som kan växa och anställa. Då har vi inte råd att förbise kvinnors företagsidéer eller de branscher där många kvinnor väljer att verka.
Artificiell intelligens kommer att skapa enorma produktivitetsvinster. Det är en fantastisk möjlighet för Sverige. Företag kan bli mer konkurrenskraftiga, innovationstakten kan öka och människor kan frigöras från monotona arbetsuppgifter. Detta ska vi välkomna.
De flesta som arbetar i vården eller andra delar av välfärden känner igen sig. Dokumentation, rapporteringar och olika kontrollsystem har vuxit fram under lång tid. Ofta med god avsikt och varje krav ofta rimligt när det infördes men tillsammans har det byggt på lager på lager med omfattande administration som tyvärr ofta stjäl medarbetarnas tid som istället kunnat läggas på kontakten med patienten.
Den senaste tiden har Centerpartiet kallats vattenmelon, grön på utsidan och röd på insidan. På sociala medier har många svarat med humor och påmint om att vattenmeloner faktiskt är både uppskattade och nyttiga. Men bakom skämten finns en mer intressant fråga. Varför handlar så mycket av valrörelsen om etiketter istället för om Sveriges framtid?
”Din beräknade väntetid är… fyrtiofyra minuter.” Det är nästan något tryggt med den meningen. Irriterande, förstås. Men också märkligt lugnande. För medan vi står där i telefonkön händer egentligen ingenting. Och kanske är det just det som är poängen. Så länge någon annan ska svara, godkänna, utreda eller fatta beslut behöver vi själva inte ta nästa steg ännu. Kön blir ett väntrum för ansvar. Jag tror ibland att det säger något ganska djupt om vår tid och kanske särskilt om Sverige. För vi köar inte bara till vården, myndigheterna och supporten längre. Vi lever allt oftare i ett slags kulturellt ”i väntan på”. I väntan på bättre tider. I väntan på beslut. I väntan på nästa reform. I väntan på tryggare läge. I väntan på att någon annan först ska göra sin del. Och samtidigt som vi klagar på köerna finns det något i dem som skyddar oss från det moderna livets kanske största krav att agera trots osäkerhet. För väntan är ett legitimt stillestånd och ingen kan kräva rörelse av dig när du fortfarande står i kö. Kanske är det därför vi blivit så skickliga på att organisera själva väntandet. Telefonväxlar med återuppringningsfunktioner. Digitala kölappar. Appar som visar kötid i realtid. Vårdköer, bostadsköer, handläggningsköer och utredningsköer. Vi har nästan byggt ett helt samhällssystem kring att administrera fördröjning. Och här blir paradoxen intressant. För samtidigt som Sverige fortfarande är ett av världens mest innovativa länder lägger vi enorm energi på att hantera konsekvenserna av ineffektivitet när vi borde undanröja orsakerna till den. Läkaren dokumenterar mer och möter patienter mindre. Företagaren fyller i fler formulär och utvecklar färre idéer. Handläggaren administrerar processer som skapats för att kontrollera andra processer. Det är som att vi blivit bättre på att organisera väntan än på att skapa rörelse. Missförstå mig inte, regler, struktur och ordning behövs. Men ibland känns det som att vi förväxlat trygghet med stillastående. Och kanske är det inte bara politikens fel. Kanske finns det också något djupt mänskligt i detta. För ju mer komplex världen blir, desto mer lockande blir det att placera sitt liv i ett väntrum där någon annan håller i nästa signal. Det är trots allt bekvämare att vara nummer 47 i kön än att själv behöva öppna dörren först. Samtidigt väntar världen inte alls. Nya marknader växer fram. Ny teknik förändrar ekonomier. Energiomställning, AI och hållbara lösningar skapar enorma möjligheter för länder och regioner som vågar tänka nytt. Och egentligen borde Kronoberg och Småland ha ganska goda förutsättningar att förstå just detta. Här byggdes inte välstånd genom perfekta förutsättningar eller genom att vänta på nästa lediga handläggare. Här byggdes det genom envishet, företagsamhet och förmågan att göra något av begränsade resurser. Förr högg människor väg genom skogen när vägen saknades. I dag känns det ibland som att vi hellre tar en kölapp. Det är kanske det som bekymrar mig mest. Att vi långsamt vänjer oss vid väntandet. Att administrationen blivit så omfattande att människor till slut börjar anpassa sina drömmar efter systemen istället för systemen efter människors drivkraft. För framtidstro uppstår sällan i väntrum. Den uppstår när människor får möjlighet att pröva idéer, ta ansvar, misslyckas, försöka igen och skapa rörelse framåt. Köer kommer alltid att finnas. Men inget samhälle bygger långsiktigt välstånd genom att bli effektivare på att vänta. Förr eller senare måste någon lämna kön och börja hugga väg genom skogen igen.
Sjukvården i Kronobergs län står inför stora utmaningar de närmaste åren. Det handlar om att kunna garantera två fullvärdiga akutsjukhus. Ljungby sjukhus måste få tillbaka IVA-platser och nattoperation. I Växjö ska vi under 2026 sätta ned foten och besluta om en ny sjukhusbyggnation. För en god och nära primärvård ska det finnas vårdcentraler i hela länet – en självklarhet om vi önskar en likvärdig sjukvård.
Vindkraften byggs ut i snabb takt över hela Europa. Samtidigt börjar den gröna omställningen möta en ny verklighet. De första generationernas vindkraftsblad har nått slutet av sin livslängd och Europa kan stå med 50 000 ton uttjänta blad per år som väntar på återvinning.
I september är det val till riksdag, region och kommun. För oss som engagerar oss som förtroendevalda politiker är valrörelsen och valet en högtidsstund. Var fjärde år ska det upprepas för att hålla demokratin i gång. En bra känsla! Varje gång valet genomförs på ett korrekt sätt så har demokratin vunnit.
Smålänningen skriver om Raja Bindra , företagaren bakom Indo Asian Livs i Älmhult, som riskerade att utvisas efter flera år av hårt arbete, företagande och lokal förankring. Lokalt engagerar vi oss såväl politiker som Älmhults Handelsplats med genom rekommendationsbrev för de välkända företagarna.
Företag tvekar att anställa, lantbruk pressas och unga stängs ute från arbetsmarknaden. Regeringens politik räcker inte. Centerpartiets vårbudget visar en annan väg med fokus på jobb, landsbygd och företagsamhet i hela Kronoberg.
I samband med distriktsstämman i Åseda den 11 april lyfter Centerpartiet Kronoberg frågan om en permanent och rättvis ersättning till de kommuner som producerar förnybar el.
Att Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) nu har enats om begränsningar i vilka läkarbesök som nätläkarbolagen får fakturera regionerna för är bra. Skattepengar ska användas till vård som patienter faktiskt behöver, inte till ersättningssystem som driver fram så många läkarbesök som möjligt. Men Centerpartiet vill gå längre. Det är dags att avskaffa den digitala utomlänsersättningen.
Vi har företag som vill växa, människor som vill arbeta och en landsbygd som bär en stor del av Sveriges framtid. Ändå ser vi hur arbetslösheten biter sig fast, hur kompetensbristen ökar och hur avstånden till service och välfärd växer.
För första gången i sin historia planerar Linnéuniversitetet att minska antalet studenter. Över tusen studieplatser riskerar att försvinna samtidigt som företagen i Kronoberg vittnar om växande kompetensbrist. Det väcker frågor om regeringens prioriteringar och om länets riksdagsledamöter gör tillräckligt för att stärka universitetets utveckling.
Vården är en av de viktigaste frågorna för oss alla, och många invånare i Kronoberg känner en befogad oro över tillgängligheten. Frågor om centralisering, nedläggningshot och långa köer skapar otrygghet. För oss i Centerpartiet i Region Kronoberg är det tydligt: vi måste bygga en vård som sätter patienten i centrum och fungerar i hela vårt län, från stad och tätort till landsbygd.
De senaste veckorna har det rapporterats om en rad orimliga utvisningar som fått många att fråga sig: Är det här det Sverige vi vill vara? Lärare vittnar om hur polisen kommer till skolor för att hämta elever för utvisning. När vi nyligen kunde läsa om en åtta månader gammal bebis som skulle utvisas, blev det smärtsamt tydligt: detta är inte enskilda misstag. Det är ett systemfel.
Runt om i Sverige har elpriserna rusat den senaste tiden. Det rapporteras om människor som tvingas flytta när elräkningen har blivit ett chockbesked varje månad. Prisnivåerna slår nya rekord gång på gång men regeringen står handfallen.
Kära Växjöbor, vänner, Idag är det alla hjärtans dag, en dag där vi firar kärlek, gemenskap och medmänsklighet. Detta vittnar om en tid då Sverige var en humanitär stormakt, men som i dagarna tyvärr visat upp humanitär vanmakt Många av oss har nåtts av nyheten om att ett åtta månader gammalt barn riskerar att utvisas till följd av nya regler kring anknytning. Åtta månader. Ett barn som knappt hunnit börja sitt liv. Det är klart att det väcker oro. Inte för att människor vill ha oordning – utan för att något djupt mänskligt berörs när även de allra minsta hamnar i kläm. Det är då vi behöver ställa oss frågan: Hur håller vi ihop vårt samhälle på ett sätt som känns rimligt, rättvist och mänskligt? Jag brukar säga att ett samhälle måste vara meningsfullt, begripligt och hanterbart. Det är grunden för tillit. Och det gäller också migrationspolitiken. Ett meningsfullt samhälle är ett samhälle där ansträngning leder någonstans. Där den som lär sig språket, arbetar, studerar och tar ansvar också kan känna: det finns en framtid här. Meningsfullhet handlar om hopp. Om att människor vågar investera sina liv i vårt land – för att de vet att det finns en stabil grund att stå på. Ett begripligt samhälle är ett samhälle där regler är tydliga och rättssäkra. Där spelregler inte ändras i efterhand. Där permanenta uppehållstillstånd faktiskt är permanenta. När lagstiftning öppnar för att redan beviljade tillstånd ska kunna omprövas retroaktivt så är detta en farlig väg att gå, för vem är beredd att riva delar av sitt hus för att bygglovsreglerna ändrats några år senare. En sådan princip skadar allvarligt den rättsliga förutsägbarheten. Och utan förutsägbarhet försvagas tilliten. Ett hanterbart samhälle är ett samhälle där politiska beslut fungerar i verkligheten. Där regler inte bara är principiellt formulerade – utan också praktiskt kloka. Vi vet att Sverige behöver arbetskraft. Vi vet att människor i arbete bidrar till välfärd och företagande. En migrationspolitik, måste därför vara långsiktig och stabil – så att både individer och arbetsgivare kan planera framåt. Det är så man bygger sammanhållning. Och här vill jag lyfta en viktig värderingsfråga. Migrationsdebatten har länge kretsat kring frågan: Vad ska den som kommer hit bidra med för att få stanna? Det är en rimlig fråga. Alla som kan ska bidra. Men den kan inte vara den enda frågan. Vi måste också våga fråga: Vad kan vi som land bidra med för att ge människor en rimlig chans att lyckas? Ett starkt samhälle byggs inte bara av krav. Det byggs av ansvar, relationer och tillit. Jag står här som riksdagskandidat för Centerpartiet i Kronoberg. Och jag vill se en En migrationspolitik som människor kan lita på. Som är rättssäker. Förutsägbar. Och mänsklig. Ja, vi ska ha regler. Men vi ska också ha klokskap och proportion i hur de tillämpas. För ett samhälle som tappar balansen i sina regler riskerar att tappa balansen i sin medmänsklighet. Och det har vi inte råd med. Humanitet och ordning är inte motsatser. De förutsätter varandra. Ett Sverige som håller ihop är: Meningsfullt , där ansträngning spelar roll. Begripligt, där regler är rättvisa och tydliga. Hanterbart , där politiken skapar stabilitet, inte oro. Det är så vi bygger tillit. Det är så vi bygger gemenskap. Det är så vi bygger ett Sverige, ett Kronoberg, ett Växjö som håller ihop. Ta hand om varandra så här på Alla hjärtans dag – och bär med er den enkla men avgörande insikten att ett samhälle, precis som en relation, ytterst hålls samman av omtanke, ansvar och respekt. Låt oss vara det landet för varandra. Tack.