Mattias Andersson: Brutna nyårslöften - En misslyckad början på en stor förändring

Redan i mitten av januari brukar det bli tydligt. Gymmen glesnar. Boken på nattduksbordet ligger kvar på samma sida. Nyårslöften som kändes rimliga och genomtänkta när året var nytt har tyst runnit ut i sanden.

Och nästan lika snabbt kommer domen. Det där var inget för mig.

Som om misslyckandet i sig vore ett bevis. Som om några veckors tappad disciplin säger något avgörande om vår förmåga att förändra våra liv.

Jag tror att vi har blivit sämre på att hantera misslyckanden. Inte bara som individer, utan som samhälle. Misslyckanden ses inte längre som en del av lärandet, utan som ett tecken på att man borde låta bli. De blir ett slut, snarare än ett steg på vägen. Det gäller våra vanor, våra ambitioner och hur vi pratar om större förändringar runt omkring oss.

Ett ofta citerat exempel på ett annat synsätt är Thomas Edison. Han lär ha gjort tusentals försök innan glödlampan fungerade. När han fick frågan om hur det kändes att misslyckas så många gånger ska han ha svarat att han inte hade misslyckats. Han hade bara lärt sig många sätt som inte fungerade. Oavsett om citatet är exakt sant eller inte, säger det något väsentligt om hur verklig förändring faktiskt går till.

Förändring följer sällan raka linjer. Den rör sig framåt genom justeringar, omtag och ibland genom att backa ett steg för att kunna ta två nya. Det gäller teknikutveckling och industri, men också hur vi människor anpassar våra liv till nya förutsättningar. Klimatförändringar, ekonomisk osäkerhet och social omställning kräver uthållighet snarare än snabba genombrott.

Det märkliga är att detta perspektiv tycks bli allt ovanligare, trots att vi aldrig haft så mycket kunskap, så många analyser och så detaljerade prognoser som i dag. Har vårt tålamod blivit kortare? Vi vill se resultat snabbt, gärna utan osäkerhet och helst utan misstag längs vägen. När något inte fungerar fullt ut dras slutsatsen att hela riktningen var fel från början.

Det märks tydligt i samtalen om den gröna industrialiseringen. Satsningar på förnybar energi, grönt stål eller fossilfria fordon diskuteras ofta utifrån om de varit för tidiga, för dyra, misslyckade eller för svåra. Det är rimliga frågor. Men det är ett märkligt sätt att förhålla sig till utveckling. Som om vi förväntar oss att komplexa samhällsförändringar ska lyckas direkt, annars är de inte värda att pröva.

Misslyckanden upplevs som hotfulla. De stör bilden av kontroll. De påminner oss om att framtiden inte går att planera färdigt på förhand. Men just där finns också något annat. Möjligheten att se misslyckandet som information, snarare än som en slutgiltig dom. Som ett besked om vad som behöver justeras, inte som ett skäl att ge upp.

Ingen bygger nya vanor utan bakslag. Det finns ingen träning utan tappad rytm, ingen läsning utan avbrott och ingen samhällsomställning utan försök som inte håller hela vägen. Ändå tycks vi kräva att förändring ska lyckas direkt. Gör den inte det ifrågasätts inte bara metoden, utan hela idén.

Här finns en tydlig parallell till våra egna liv. Oavsett om det handlar om nyårslöften, livsstilsförändringar eller att ändra vardagen av klimatskäl kommer vi att misslyckas i delar. Det är ofrånkomligt. Men om riktningen ligger fast, och om stegen är tillräckligt små för att kunna tas även när motivationen sviktar, börjar helheten så småningom märkas.

För ibland är det mest avgörande steget inte det första. Utan att ta ett till, när det förra inte gick som man tänkt sig. Då kan ditt brutna nyårslöfte ses som en lyckad misslyckad början på en stor förändring i ditt liv.

Mattias Andersson, riksdagsetta