Återvandring en återvändsgränd för förbättrad integration

Regeringen har på SD:s inrådan övergett idén om en fungerande integration.

Återvandring, eller repatriering, har länge varit en bärande del av Sverigedemokraternas politik. Partiet har drivit frågan intensivt under flera år och hade återvandring som ett huvudspår i valrörelsen 2018. Partiledaren Jimmie Åkesson har i flera sammanhang preciserat att återvandringspolitiken gäller ”människor som saknar tillhörighet i Sverige”.

Rent konkret vill SD ha skattefinansierade mekanismer för att få migranter att flytta tillbaka till sina ursprungliga länder. I och med Tidöavtalet anslöt sig även M, KD och L till SD:s linje och har nu ökad återvandring som ett gemensamt mål för sin politik.

Den utredning som regeringen tillsatte förra året gjorde ingen hemlighet av vad man strävade efter. Uppdraget inkluderade att se över hur invandrares frivilliga utvandring ”kraftigt kan stimuleras och öka” och utifrån samhällsekonomiska analyser föreslå nivåer på ekonomiska bidrag för återvandring. Dessutom skulle utredaren försöka precisera vilka etniska grupper som lämpades bäst som mottagare av denna typ av insatser.

Men när betänkandet lades fram 13 augusti, fick Tidöpartierna knappast vatten på sin kvarn. Utredaren Joakim Ruist var glasklar i sina slutsatser. Den modell för återvandring som direktiven skissat på var enligt Ruist dyr, ineffektiv och potentiellt skadlig för integrationen i stort.

Istället för att väsentligt öka det återvandringsstöd som finns idag – cirka 10 000 kronor plus kostnader för resor – förordade utredaren att bidraget borde avvecklas helt. Han konstaterar också det självklara med att idén med ett separat och högt återvandringsstöd ”skickar en signal till bidragets målgrupp att den är oönskad i Sverige”.

Ruist kunde också tillagt att den tillhörighet Jimmie Åkesson och SD binder sig vid, inte är en absolut sanning. Det är ett subjektivt begrepp som är beroende av omgivningens attityder. Ju fler som anser att kulturellt avlägsna migranter borde återvända till sina ursprungsländer, desto fler invandrare kommer förstås inte att uppleva eller vilja uppnå någon samhörighet.

Kraven på återvandring markerar tydligt vad som är en avgrund mellan Tidöpartierna och Centerpartiet i integrationspolitiken. När vårt fokus är att göra vad som krävs för att få nyanlända i jobb och egen försörjning, väljer SD och regeringen att lägga energin på att försvåra etableringsinsatserna och få människor att känna sig exkluderade. Om något, borde utredningsresurser läggas på hur invandrare ska enklare komma i jobb och egen försörjning – inte hur de med skattemedel ska stimuleras att lämna Sverige. Det finns flera skäl till detta.

Efter många år av stigande sysselsättning bland utrikesfödda (inklusive utomeuropeiska) ökar nu arbetslösheten och utanförskapet återigen. Utan en välfungerande skola och en kraftfull politik för jobb blir också kampen mot kriminalitet haltande.

Vi efterlyser flera reformer som behöver genomföras snarast, bland andra:

  • Ett obligatoriskt nystartsår för alla som står långt från arbetsmarknaden och inte haft ett jobb på tre år i Sverige. Detta innebär heltidsstudier i svenska och yrkeskunskaper, kombinerat med praktik och jobbmatchning.
  • Sänkta arbetsgivaravgifter för jobb med låga lönenivåer, för de fem första anställda och för så kallade etableringsjobb, jämte fler regelförenklingar för företagare.
  • Intensivundervisning i svenska i grundskolan och språkscreeningar för elever i högre åldrar med utrymme för svenskundervisning efter schemalagd skoltid.

Det är beklämmande att regeringen på SD:s inrådan övergett idén om en fungerande integration. Få eller inga förslag läggs fram för att underlätta vägen till jobb, utbildning och det svenska språket. Istället kallar migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till pressträff för att skryta om att Sverige nu har nettoutvandring. Sedan när blev det borgerlig politik att glädjas åt att människor inte längre ser någon framtid i vårt land?

Ökade resurser till återvandring är feltänkt från början. Viktigare är att skärpa incitamenten för att lämna bidrag och börja arbeta, och se till att fler jobb skapas i växande företag. Samhället måste både ställa tydliga krav på självförsörjning och ansträngning och erbjuda människor tydliga möjligheter till intensiv språkundervisning, utbildning, praktik och jobb.

Jonny Cato (C), riksdagsledamot och migrationspolitisk talesperson

Mattias Johansson (C), ledamot av Centerpartiets styrelse och Uppsala kommunfullmäktige