Ändring av Tandvårdslagen: En jämlik tandvård i hela landet!

Huvudmotionär: Eva Ahlin

Tandläkare, tandsköterskor och tandhygienister – det är personalgrupper som det råder stor brist på i stora delar av Sveriges landsbygder. Samtidigt finns ett överskott i våra tre största städer. Denna snedfördelning leder till att många människor på landsbygden helt saknar tillgång till regelbunden tandvård. På Gotland står tusentals personer i kö enbart för att få bli listade hos en tandläkare.

Konsekvensen är ökad ojämlikhet och försämrad tandhälsa. Det går inte att upprätthålla en tandvård "på lika villkor för hela befolkningen", trots att detta uttryckligen slås fast i Tandvårdslagens §2.

När resurserna är begränsade prioriteras barn, äldre och personer med särskilda behov. Det kan tyckas självklart, men det får också effekten att vuxna ofta tvingas söka sin tandvård på annan ort. För många är det inte ekonomiskt eller praktiskt möjligt att resa långt för att få vård, vilket i sin tur ökar klyftorna mellan den som har friska tänder och den med trasiga, mellan den med initiativkraft och självförtroende och den som inte riktigt vågar eller kan, liksom mellan den med mer pengar och den som får vända på varje slant.

Denna snedfördelning påverkar också möjligheten att rekrytera tandläkare till landsbygden.

Många tandläkare vill kunna arbeta med hela bredden av sitt yrke – inte enbart med barntandvård. Om de endast får möjlighet att arbeta med vissa patientgrupper riskerar landsbygdens redan utsatta tandvård att bli ännu mer bortprioriterad.

Orsaken till denna utveckling är delvis en följd av hur Tandvårdslagen är utformad. Till skillnad från Hälso- och sjukvårdslagen saknas formuleringen att: "Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården."

Problemet har förstås fler orsaker, såsom arbetsmarknadens dynamik, bostäder och i Gotlands fall kraftigt försämrade och dyrare resemöjligheter. Städer lockar med större patientunderlag, fler karriärmöjligheter och ofta bättre arbetsvillkor. Det gör att landsbygden blir ännu mer sårbar när det gäller tandvårdspersonal.

Staten måste ta ett större ansvar för att säkerställa att tandvård finns där människor bor.

Dels måste staten säkerställa att tillräckliga resurser fördelas till regionerna, dels måste rätten till tandvård stärkas så att tandhälsan ses som en självklar del av den grundläggande vården. Centerpartiet har alltid stått upp för en decentraliserad vård, där hela landet ska ha tillgång till välfungerande välfärdstjänster. Det är dags att ta det steget även inom tandvården.

Jag yrkar att:

1. Centerpartiet driver att Tandvårdslagen ändras, så att den som har det största behovet av tandvård ges företräde till vården.