Landsbygden och samhällsservicen

Sedan mitten på 1930-talet då landsorts- och tätortsbefolkningarna i Sverige var ungefär lika stora, har antalet boende på landsbygden stadigt blivit färre.

Är denna utveckling lagbunden? Vill vi ha det så? Vill vi egentligen bo kvar på landet men känner oss tvingade att flytta på grund av bristen på arbete och offentlig service där vi bor. För en del känns staden spännande med sitt enorma utbud av ”allting”. Skälen varierar. På landsbygden finns goda möjligheter för ett livskraftigt näringsliv främst inom jord- och skogsbruk men även inom andra näringar. Det förutsätter dock att den grundläggande samhällsservicen fungerar.

Som skattebetalare anser jag mig ha rätt att få del av denna service och politiken har här ett ansvar att bättre fördela resurserna även till landsbygden.

Om befolkningsunderlaget sviktar är det viktigt att de som vill bygga och flytta ut också får göra detta och inte motarbetas genom avslag på bygglov på diffusa grunder.

Skolan är navet som bygden kretsar runt. En väl fungerande skola ger den trygghet som barn och föräldrar har rätt att förvänta sig. Alla förstår att skolan inte kan ha hur få elever som helst men en skola inom rimligt avstånd lockar fler att flytta ut och på så sätt byggs underlag för både fortsatt skola, affär och annan service.

Kollektivtrafiken kan förändras och bli bättre genom att införa anropsstyrd trafik. Bussen går när det finns resenärer som anropat den efter tidtabell. När inga resenärer finns är det heller ingen buss som frestar på miljön och resurserna.

Landsbygdsbornas behov av vård och omsorg måste tillgodoses utan att behöva resa alltför långt. Ett nät av distriktssköterskemottagningar och vårdcentraler inom räckhåll för landsbygdens innevånare avlastar även centralortens vårdinrättningar.

I ett decentraliserat samhälle där skolan, vården och kollektivtrafiken finns inom räckhåll, tar bygden många egna initiativ. Föreningslivet blomstrar, affären lever vidare, fibernät byggs och mycket mer. Politikerna har ett stort ansvar att rättvist fördela resurser men landsbygdsborna själva bär det största ansvaret att utveckla sin bygd. Man gör det gärna om vissa grundläggande förutsättningar ges!

Per Norstedt (C)

Ersättare i landstingsfullmäktige