Debatt; Skogsägare

Det är självklart att skogsägare blir besvikna

Replik: Det är självklart att skogsägare blir besvikna

I fredagens upplaga (26/5) skriver Göran Burén en insändare om skogsbruk. Han menade att besvikna skogsägare då och då kliver fram i media när de fått avslag på sin avverkningsanmälan, men att de i stället borde se det som ett gyllene tillfälle. Burén lyfter att skogsägare likaväl kan använda sig av blädningsbruk.

Jag vill passa på att problematisera denna något förenklade bild för den enskilda skogsägaren, som sällan är så rik och välbärgad som många tycks tro. Den gemene skogsägaren är, precis som alla andra, en person som också upplever att maten och bränslet är dyrt, som vänder på hundralapparna i slutet av månaden och som inte planerar att resa bort i sommar. En skogsägare, som kanske har ärvt marken i generationer eller som köpt den för ett par år sedan, äger den under premissen att marken kan brukas och i slutändan generera pengar. Skogen är inte bara skog, den är en tillgång. En trygghet.

Man kan tro att skogen hela tiden genererar stora summor pengar för den genomsnittliga skogsägaren – så är inte fallet. Med en omloppstid på nära hundra år är många av de skogliga åtgärderna en kostnad, både markberedning, plantering och röjning. Av dessa åtgärder sker inga som helst intäkter, och vid nästa steg – gallring, blir det ofta ett nollsummespel. Kostnaden för maskinen och skogsmaskinisten är lika hög som den intäkt som blev efter att virket mätts in på industrin. Det är först när det finns chans till föryngringsavverkning som ett netto går att tillgodogöras.

Att kunna göra en föryngringsavverkning i slutet av omloppscykeln ger skogsägaren en möjlighet att späda ut hushållskassan eller byta det där lagårdstaket som är inne på sin sista vinter. Att få möjlighet att avverka, och sedan få pengar på kontot, är ofta en del av den egna ekonomiska planeringen i skogsägarens huvud. Man räknar med att kunna laga taket nästa år, för då är avverkningen klar. Det är därför inget annat än mänskligt att bli besviken när den där avverkningen uteblir och tillskottet inte kommer.

Burén menar att blädningsbruk i stället är ett alternativ, och givetvis är det så. Problemet för den enskilde är bara att det inte är lika kostnadseffektivt. Precis som vid gallring är sannolikt kostnaden för maskinen och maskinisten ungefär lika stor som betalningen av virket, och dessutom finns det praktiska problem. Exempelvis använder de flesta skogentreprenörer sig av stora maskiner vilket kräver en viss bredd på stickvägar, vilket gör det svårt att selektera bland de största stammarna. Dessutom riskerar tunga maskiner att göra rotskador på de träd som sparas, och störa den art som från början stoppade avverkningen och som behöver skyddas.

Därtill passar inte alla trädslag i ett blädningsbruk. Tall som är vanligt i Västerbotten är exempelvis en primärart och har svårare att växa upp som undervegetation i en redan väletablerad skog. Gran däremot, lämpar sig utmärkt. Men att välja gran på tallmark kan emellertid innebära patologiska risker som uppstår när huvudträdslaget inte är ståndortsanpassat. Med det sagt är blädningsbruk inte omöjligt eller dåligt – men det är inte fullt så enkelt.

Det är viktigt att poängtera att biologisk mångfald är viktig och ska värnas. Precis som den svenska lagen kräver ska produktionsmål likställas med miljömål, och ibland måste produktionen stryka på foten. Men saker och ting är inte så enkelt och det är självklart att många blir ledsna och besvikna när man går miste om en intäkt man räknat med och som man enligt grundlagen borde ha rätt till. Därför är det viktigt att det utgår skälig ersättning till de markägare som inte får avverka sin skog.

Julia Algotsson
Vice ordförande, Centerpartiet Västerbotten