Debatt: Ta ansvar för det långsiktiga skogsbruket och förändra artskyddsförordningen

🌲Det är dags att regeringen reformerar  artskyddsförordningen, det skriver Centerpartiet Västerbottens vice ordförande Julia Algotsson i VK 📰

Att måla med moralpenselns stora drag över skydd av skog gör varken gott för klimatet eller demokratin. Dagens artskyddsförordning innebär stora övertramp på äganderätten - och till mycket liten miljönytta. Regeringen måste lösa den politiska propp som finns och omedelbart tillsätta en utredning.

I takt med ökad medvetenhet om klimat och miljö stiftas lagar vars syfte är att skydda det stora gemensamma, och på så vis säkra framtiden för kommande generationer. Med rätta försöker vi minska utsläppen, gifterna och exploateringen. Men att med en moralpensels stora drag måla över skogsbruket, och rättfärdiga statliga övertramp, gör varken gott för miljön eller demokratin. Nu är det dags att regeringen tillsätter en utredning om artskyddsförordningen.

Svenskt skogsbruk skiljer sig avsevärt från resten av världens skogsbruk. Här har skogen och dess arter skyddats med hjälp av lagstiftning i över hundra år. Nära en tredjedel av skogsarealen är idag undantagen från brukandet, både där det finns stora naturvärden eller där skogen växer långsamt. Som ett resultat balanseras miljö med uttag av förnyelsebar råvara.

Men det finns bättre och sämre skydd. Formella skydd, såsom naturreservat eller biotopskydd, ger tydliga förutsättningar och regler för skogsbruket. Ersättningsmodellen är tydlig och få överklaganden sker eftersom lagen är otvetydig. Tvärt om gäller artskyddsförordningen. Förordningen, som kombinerar tidigare svensk lagstiftning med EU:s art- och habitatdirektiv, samt fågeldirektiv, har med tiden blivit skogsbrukets största äganderättsliga problem.

Nyligen publicerade LRF rapporten ”Artskyddet och skogen” som åter igen sätter ljus på problemen med artskyddsförordningen. Enligt min mening innehåller förordningen fram för allt tre stora fel – dels dumpas ansvaret om att identifiera skyddsvärda arter över från staten till den enskilda skogsägaren, dels är det inte självklart att staten betalar ut ersättning för de områden som tas ur bruk på grund av förordningen, och slutligen är skyddet ineffektivt där det väl appliceras.

När en skogsägare vill avverka ska den själv ansvara för att utreda om det finns fridlysta arter i skogen. Om skogsägaren, eller någon annan som exempelvis en aktiv miljöorganisation, rapporterar att det kan finnas spår av en fridlyst art, räcker det för att avverkningsanmälan sätts på paus.

Där det finns misstankar om förekomst av fridlysta arter kan Skogsstyrelsen begära ytterligare utredning av skogsägaren, som då måste bekosta en inventering. Om det visar sig att skogen faktiskt hyser en art, kan myndigheten begära ännu en inventering för att fastställa omfattningen av artens förekomst.

Utredning på utredning åläggs markägaren att bekosta. Om markägaren väljer att inte utreda ger det myndigheten tillstånd att avvisa ärendet eller förbjuda verksamheten på grund av otillräckligt underlag. Om markägaren i stället väljer att fortsätta utreda, och att det visar sig att de fridlysta arterna finns i dennes skog, förbjuds verksamheten och ingen ersättning utgår till skogsägaren.

I slutändan har alltså en enskild persons resurser används för att tillgodose kollektivets nytta, och kvar står skogsägaren med mössan i hand och räkningar i brevlådan.

Utan överdrift kan man säga att detta skapar oerhört dåliga incitament för att tillskapa förutsättningar för fridlysta arter i skogen till att börja med. Efter allt haveri är skyddet som väl hamnar på plats ineffektivt, eftersom det skyddar området där individer av arter befunnit sig. Alltså, oavsett om området i sig är ett klassiskt habitat för arten. Det gör att områden som egentligen inte är skyddsvärda tas ut bruk, i stället för att man skyddar områden där man vet att arten faktiskt trivs och kan föröka sig.

Okunnigheten och bristen på intresse från politiken, inte minst Liberalerna, har gjort att skyddandet av svensk skog sker ineffektivt och därtill urholkar tilliten till staten. En mycket liten miljönytta görs till förmån för väldigt stora kostnader, för såväl individen som samhället i stort där behovet av förnyelsebar råvara är enormt. Det är dags att regeringen tillsätter en utredning och tar ansvar för biologisk mångfald och skogsbruk på lång sikt.

Julia Algotsson (C)

Vice ordförande Centerpartiet Västerbotten

Kandidat i Europaparlamentsvalet