Andreas Carlgren föräras Thorbjörn Fälldins guldmedalj

Under Centerpartiets partistämma i Karlstad förärades Andreas Carlgren med Thorbjörn Fälldins guldmedalj. Medaljen delas ut till minne av Thorbjörn Fälldin och hans banbrytande och avgörande arbete för Centerpartiet.

Så här lyder partistyrelsen motivering:

Andreas Carlgren har gjort ovärderliga insatser för centerrörelsen och för svensk politik under flera decennier. Som aktiv i CUF och förbundsordförande 1984 - 1987 bidrog Andreas i hög grad till förnyelse av Centerpartiets politik under 1970- och 1980-talet.

Det gäller inte minst arbetet för att bereda mark för svenskt medlemskap i EU, där han under flera år var ledande för att lotsa fram ett väl förankrat ställningstagande på extrastämman i Åsö gymnasium 1994.

Under Centerpartiets arbete med att tillsammans med regeringen sanera Sveriges ekonomi under slutet av 1990-talet var Andreas vice ordförande i partiet, och hade en viktig uppgift i att skapa uppslutning kring denna krävande uppgift.

Andreas är en av de svenska politiker som varit miljöminister under längst tid, under fem år mellan 2006 och 2011. Han har ett mycket starkt track-record. Nya mål för minskade klimatutsläpp beslutades. Flera miljöbilspremier infördes. Reglerna för att bygga ny vindkraft gjordes enklare. Ett nytt havsmiljöanslag infördes i statsbudgeten. På kemikalieområdet förbjöds all användning av kvicksilver, inklusive kvicksilver i amalgam, liksom fosfater i tvättmedel och maskindiskmedel under Andreas ministertid. Sveriges totala utsläpp av växthusgaser minskade markant under den tid Andreas var miljöminister. För att ta några av många exempel.

Den betydelse som Andreas hade för Alliansens historiska energiöverenskommelse 2009 kan inte överskattas.

Andreas är en nyfiken och vetgirig person, som ständigt söker ny kunskap och outforskade idéer, vad han än tar sig för. Han lär av historiska erfarenheter för att finna nya stigar, och hade bl a ett nära samspråk med tidigare partiledaren Gunnar Hedlund under sin CUF-ordförandetid på 1980-talet. Andreas har en sällsynt förmåga att få med sig människor på att tänka nytt, och är en skarpsynt ideolog. Detta understryks av att hans pedagogiska resonemang och att han är en härligt entusiasmerande folktalare.

Hans mod att vara öppen och visa sårbarhet i djupt personliga frågor har bidragit till ett varmare och mer inkluderande Sverige.

Från Wikipedia:

Andreas Carlgren, född 8 juli 1958 i Västra Ryds församling, Stockholms län, är en svensk politiker (centerpartist) och ämbetsman. Har har tidigare varit Sveriges miljöminister, generaldirektör, kommunalråd, riksdagsledamot och styrelsemedlem i statliga bolag.

Biografi

Utbildning och tidig politisk karriär

Carlgren gick grundskola och gymnasium på Kristofferskolan i Bromma, Stockholm, och studerade senare på lärarutbildningen, vid Stockholms universitet 1981–1982.

Han var förbundsordförande i Centerns Ungdomsförbund 1984–1987, samtidigt med Anna Lindh i SSU, Beatrice Ask i MUF och Maria Leissner i LUF (då FPU).[2] När han valdes till förbundsordförande avbröt han lärarstudierna.

Han var senare verksam som lärare, och även anställd på Studieförbundet Vuxenskolan. Därefter var han anställd på utbildningsföretaget M-gruppen,[3] där en av huvuduppgifterna var miljöutvecklingsprogram för näringslivet, bland annat med miljörevisioner. Andreas Carlgren registrerade 1990 egen firma där han åtog sig utbildning och konsultverksamhet avseende miljöstrategi i företag och organisationer och flera uppdrag för M-gruppen.[4]

År 1990 blev han kommunalråd i Ekerö kommun.

Carlgren ingick i gruppen som utarbetade 1991 års partiprogram, ett program som ansågs som en avgörande förskjutning i liberal riktning för Centerpartiet.[5] På centerstämman 1992 valdes Carlgren in i partiets presidium (först som andre vice ordförande, från 1998 som förste vice ordförande).

Carlgren ingick i början av 1990-talet i dåvarande regeringens ”pappagrupp”, som leddes av Peter Örn, och som banade vägen för pappamånader i föräldraförsäkringen.[6]

Första omgången i riksdagen (1994–1998)

Vid valet 1994 valdes Carlgren till riksdagsledamot för Stockholms län, och satt i riksdagen under perioden 1994–1998, under de år då Centerpartiet samarbetade med den socialdemokratiska regeringen för att sanera den svenska ekonomin.[7] Carlgren var ledamot av utbildningsutskottet, och gjorde där flera överenskommelser med den socialdemokratiska regeringen 1995–1998, både på skolområdet och när det gällde universitet, högskolor och forskning. Det gällde friskolor, utbyggnad av högskolorna runt om i landet.[8]

Tiden vid Integrationsverket

Carlgren lämnade alla politiska uppdrag år 2000 när han utnämndes till generaldirektör vid Integrationsverket. Där var han verksam sex och ett halvt år från den 17 januari 2000[9] till oktober 2006 då han utnämndes till miljöminister.[10] Integrationsverket hade uppgiften att följa upp och utvärdera hur integrationen utvecklades, samt att stödja kommunernas arbete med nyanländas etablering och att främja integration.[11]

Tiden som minister (2006–2011)

Efter riksdagsvalet 2006 utnämndes han till miljöminister i Fredrik Reinfeldts regering. Under Carlgrens tid som miljöminister fastställde riksdagen nya mål att Sverige ska minska klimatutsläppen med 40 procent 1990–2020, ha noll nettoutsläpp 2050 och vara oberoende av fossila drivmedel för fordonsparken 2030.[12] Flera miljöbilsincitament infördes, bland annat miljöbilspremien,[13] befrielse från fordonsskatten för miljöbilar och den så kallade supermiljöbilspremien.[14] Reglerna för att bygga ny vindkraft gjordes enklare och dubbelprövningen avskaffades, med syfte att skynda på vindkraftsutbyggnaden.[15] Sveriges totala växthusgasutsläpp minskade 20 procent 1990–2012, enligt Naturvårdsverkets statistik, varav 12 procent minskade från och med 2007.[16]

Ett nytt havsmiljöanslag infördes i statsbudgeten,[17] och anslaget höjdes stegvis till 740 miljoner kronor om året i Carlgrens sista budget.[18] Genom den nya aktionsplanen som antogs av Östersjöländerna i november 2007 sattes för första gången ett tak för utsläppen till Östersjön och ansvar för utsläppsminskningarna fördelades mellan Östersjöländerna.[19] Havsmiljöinstitutet inrättades 2009 som nationellt center för tvärvetenskapligt samarbete mellan olika universitet,[20] och Havs- och vattenmyndigheten (HaV) inrättades 2011.[21]

På kemikalieområdet förbjöds all användning av kvicksilver, inklusive kvicksilver i amalgam, liksom fosfater i tvättmedel och maskindiskmedel under Carlgrens ministertid. Under det svenska ordförandeskapet i EU såg regeringen till att EU-arbetet mot cocktaileffekter av kemikalier startade.[22] Regeringen startade också arbetet med en svensk handlingsplan för giftfri miljö, för att åstadkomma en intensivsatsning 2010–2014.[23] Under Carlgrens tid var Sverige också drivande bakom FN-beslut om kvicksilver 2009 som ledde till start av internationella förhandlingar i Stockholm juni 2010, och senare har gett en uppgörelse om konvention som begränsar kvicksilver globalt.[24]

Under Carlgrens tid som minister reserverades totalt cirka 250 000 hektar skog för långsiktigt skydd. Det skedde genom att 70 000 hektar skog avsattes från Sveaskog 2008, 51 000 hektar från Fastighetsverket och Fortifikationsverket 2009[25] och ytterligare 100 000 hektar avsattes från Sveaskog 2010.[26] Riksdagen beslutade om en ny plan- och bygglag med snabbare beslut och enklare bygglov.[27] Redan 2008 blev det, på Carlgrens förslag, tillåtet att bygga 50 procent större friggebodar, från 10 till 15 kvm.[28]

Under svenska EU-ordförandeskapet 2009 ledde han EU:s miljöministrar till beslut om EU-målet att sänka utsläppen med 80-95 procent till 2050.[29] Vid FN:s klimatkonferens i Cancún 2010 samordnade han förhandlingarna till att det så kallade tvågradersmålet för första gången erkändes i FN, och att ett mål på högst 1,5 graders temperaturökning skulle bedömas med hjälp av FN:s klimatpanel.[30][31] Han bidrog till genombrott med FN-protokoll om genetiska resurser i FN:s konferens om biologisk mångfald i Nagoya hösten 2010.[32] Resultaten i Cancún och Nagoya bidrog till att han utsågs till Miljömäktigast i Sverige 2011.[33]

Carlgren var tillsammans med mexikanska miljöministern värd för första internationella ministermötet om kortlivade klimatgaser september 2011 med 23 länder representerade. Vid mötet kom också Sverige, Mexiko, Bangladesh, USA, och Kanada överens om för att starta global koalition av länder som vill minska utsläpp.[34] Formaliseringen av överenskommelsen gjordes av hans efterträdare Lena Ek, som också var med vid lanseringen tillsammans med ett antal ministrar i Washington februari 2012.[35]

Efter 2010 års val hade han en riksdagsplats (där han ersattes av Abir Al-Sahlani). Den 29 september 2011 efterträddes Carlgren av Lena Ek som miljöminister, och lämnade då också sin riksdagsplats.

Tiden efter riksdagen

Carlgren är efter ministertiden verksam på utbildningsområdet. Han är anställd vid Newmaninstitutet i Uppsala, som bedriver akademisk utbildning.[36] Han är även vice ordförande i Stockholm Environment Institute (SEI)[37] och ledamot i Göteborgs universitetsstyrelse.[38]

Carlgren har även innehaft betydande poster i företagsstyrelser, bland annat som styrelseledamot i AB Vin- & Spritcentralen.

Privatliv

Andreas Carlgren är son till Frans Carlgren och tillhör de välkända företagarsläkterna Carlgren och Kempe. Farmodern Fanny var dotter till Frans Kempe.[39] Han är brorson till industrimannen Matts Carlgren.

Carlgren är katolik.

När Carlgren 1995 gick ut med sin homosexualitet var han den andre riksdagsmannen någonsin att göra detta efter Kent Carlsson (död 1993) och den ende öppet homosexuelle i riksdagen vid den tidpunkten. När han blev miljöminister blev han Sveriges första öppet homosexuella statsråd.

Utdrag ur blogg (Wordpress) under miljöministertiden

2009:

Miljöfrågan fick mig att bli engagerad politiskt och i Centerpartiet. Därför kändes det som den bästa frågan jag kunde få när Maud kontaktade mig om att bli just miljöminister i alliansregeringen hösten 2006. I en het sammanbindningsbana i riksdagen fick jag 6 oktober chansen att upprepa för media:

• Klimatfrågorna som vår generations ödesfråga – i särklass den viktigaste frågan
• Havsmiljön
• Miljö som hävstång för jobb och ekonomisk utveckling – miljöteknik och gröna jobb. Genomgående: globalt perspektiv, internationellt arbete

Agendan: klimat, hav och grön ekonomi, har jag upprepat åtskilliga gånger och arbetat efter under de här åren som miljöminister. Senaste halvåret har det tillsammans med biologisk mångfald varit agendan för svenska ordförandeskapet i EU.

Växte upp i Västerort och gick i Waldorfskola i Bromma. Sedan 13 år tillbaka bor jag på Kungsholmen i Stockholm med min man Tomas Harila Carlgren. Trivs utmärkt och kan inte tänka mig att flytta härifrån. Gillar kombinationen av natur och innerstad. Har tre barn som alla har lämnat hemmet.

Jag blev aktiv i Centern Ungdomsförbund och Stockholmscentern under 70-talet. Var på 80-talet förbundsordförande CUF, under 90-talets början kommunalråd på Ekerö och riksdagsledamot och ledamot i utbildningsutskottet under åren 1994-98. Var under 90-talet engagerad i Centerpartiets ledning; satt i Centerpartiets presidium under åren 1992-2000, först som andre vice ordförande och från 1998 som förste vice ordförande.

Har både varit egenföretagare och statlig tjänsteman. Arbetade på M-gruppen med utbildning, under en tid som egen företagare och med utbildning i miljöledning. Var under sex år generaldirektör för Integrationsverket, där arbetade med viktiga frågor om arbete, mångfald och identitet.

Gillar att läsa, se film och gå på teater. Har ett stort behov av att röra på mig. Tränar på gym och springer. Ägnar lediga helgstunder till att gå långa, långa promenader. Cyklar gärna, äger ingen bil.

2010:

Vi fortsätter rädda klimatet

Publicerat den januari 3, 2010 av Oscar Sundevall-Stampe

Det globala klimatsamarbetet måste stärkas, annars är risken stor för lösningar som leder till klimatnationalism. Det var hjärtskärande att se försöken från ö-nationer och fattiga stater att – ofta tillsammans med EU – driva på klimatförhandlingarna i Köpenhamn för att sedan överges av sina rikare grannar och representanter för den egna förhandlingsgruppen, G 77. Nu måste vi pröva flera möjligheter för att stärka de globala lösningarna. Vi ska fortsätta klimatförhandlingarna under FN, men behöver också vara öppna för att pröva alternativa vägar. Tryck behöver sättas på Kina och USA att bidra till nödvändiga internationella lösningar. EU har högst ambition och kommer att fortsätta driva på för omställning, skriver miljöminister Andreas Carlgren.

Uppgiften för världens länder i Köpenhamn var att åstadkomma en ny klimatregim som håller den globala uppvärmningen gott och väl under två grader. Den uppgiften misslyckades. Orsaken är tydlig: de största utsläppsländerna USA och Kina saknade vilja att stå för nödvändiga åtaganden i det internationella samarbetet.

Ibland sprids en förenklad bild av att rika länder stod mot fattiga länder i Köpenhamn. Det är vilseledande. Förhandlingarna i Köpenhamn var en kraftmätning mellan oss som vill att klimatutsläppen ska omfattas av ett gemensamt, bindande, globalt system för utsläppsminskningar, och dem som inte vill. De senare vann dragkampen. Det var ett svek mot klimatet. De första och största förlorarna är de mest sårbara och fattigaste länderna.
USA och Kina står för närmare hälften av världens utsläpp. Därmed är de helt avgörande för att vi ska klara klimatutmaningen. USA presenterade sent i förhandlingarna ett bidrag till finansiering. Det var välkommet, men långt ifrån tillräckligt. Kina var varken intresserat av att lägga tak på de framtida utsläppen eller att binda sig till nödvändig begränsning.

I bägge länderna finns strukturella nationella hinder för åtgärder. USA saknar inrikespolitiskt tryck i klimatfrågan. President Obama har presenterat ett förslag till lagstiftning med sikte på 80 procent utsläppsminskning till år 2050. Men förslaget vilar på bräcklig grund, där en minoritet i kongressen ännu så länge kan blockera genomförandet. Och som supermakt är USA mycket ovilligt att infoga sig i en kraftfull, global klimatregim.

Kina bygger i dag sin tillväxt på utbyggnad av infrastruktur och tung klimatförstörande industri som cement och stål. Utsläppen växer snabbt och kraftigt. Med dagens takt kommer Kina inom kort även att överträffa Sveriges utsläpp per person. En omställning till grönare tillväxt och miljövänlig energi tar tid. Den kraftiga tillväxten är en förutsättning för den kinesiska regeringens auktoritet och fortsatta grepp om landet. Det kinesiska ledarskapets övervägande är djupt maktpolitiskt.

Vad vi såg i Köpenhamn var ett resultat av den fulla kraften av världens nya geopolitiska läge. Från olika håll sammanföll stormaktintressena från USA och Kina.

Kinas agerande uppmuntrade till att mötet fastnade i procedurfrågor. Det var hjärtskärande att se försöken i Köpenhamn från ö-nationer och fattiga stater att – ofta tillsammans med EU – driva på förhandlingarna för att sedan hindras och överges av sina rikare grannar och representanter i den egna förhandlingsgruppen, G 77.

Men agerandet från Kina och andra snabbt växande ekonomier innebar också att USA slapp internationell bindning. Som resultat får de största utsläppsländerna fortsatt fritt utrymme att släppa ut växthusgaser. I egen takt och utanför den internationella ordning vi förhandlar om i FN gjorde Kina och USA sedan upp, tillsammans med Sydafrika, Indien och Brasilien.

Det blev också utgångspunkten för det som kallas Copenhagen Accord som ett 25-tal av världens ledare kom överens om. Överenskommelsen på 2,5 sidor är helt otillräcklig för klimatet. Det hade väl varit lyckligast om EU inte alls varit en del av denna lösa överenskommelse. Avgörande för EU blev dock möjligheterna till fortsatt klimatprocess och när överenskommelsen nu finns ska den givetvis användas som ett steg att bygga vidare på.

Men klimatet kräver mer. Och det snabbt. Frågan vi alla behöver ställa oss är hur vi kan höja ambitionsnivån till att nå det som klimatet kräver.

En del knyter alla förhoppningar till en fortsättning av enbart Kyotoprotokollet. EU har redan bundit sina åtaganden i lagstiftning och är givetvis inställt på en fortsatt internationell bindning av utsläppen. Men världen har förändrats kraftigt sedan Kyotobeslutet. Kyotoprotokollet täcker enbart en tredjedel av världens utsläpp och innefattar inte länderna där utsläppen växer snabbast och mest. I en båt med tre läckor tätar vi i dag bara en. De två största hålen (USA och Kina) är inte tätade. Det räcker inte. Vad vi behöver åstadkomma är något mycket mer kraftfullt – ett gemensamt, globalt system för utsläppsminskningar, där alla länder medverkar och där huvuddelen av världens utsläpp omfattas av bindande åtaganden om minskningar.

Vi behöver nu för att möta klimatutmaningen:

* Pröva flera möjligheter för att stärka de globala lösningarna. Debaclet i Köpenhamn kräver tid för analys och reflektion, samtidigt med nödvändigt snabbt agerande. EU-kommissionen har av miljöministrarna fått i uppdrag att analysera Köpenhamnsförhandlingarna och FN-processen. Risken är nu stor att världen faller till fragmentisering i nationella lösningar som leder till klimatnationalism. Växande krav på klimattullar är nästa steg i avsaknad av en internationell ordning. För att klara klimatutmaningen är jag övertygad om att vi behöver stärka det globala samarbetet. Det är de små staterna som har störst intresse av att skapa gemensamma lösningar. Stora stater kan alltid klara sig. Vi ska vara medvetna om att hittills är det bara FN som kan klara att möta detta, oavsett tillkortakommandet i Köpenhamn.

En del kommer nu att söka en lösning som innebär att vi gasar på hårdare i den process som ledde till bristande resultat i Köpenhamn. Vi ska fortsätta och stärka klimatförhandlingarna under FN, men vi behöver nu också vara öppna att pröva alternativa vägar som komplement till den FN-process som nu användes för att blockera nödvändiga klimatresultat.

* Använda alla krafter till att sätta rätt tryck globalt. Aldrig tidigare har den politiska mobiliseringen varit större. Europeiska miljörörelsen har stått för ett stort arbete och varit avgörande för att skapa det trycket. Därför ser jag fram emot den fortsatta dialogen om hur vi ska klara den globala utmaningen. Miljörörelsens strategi att i stort sett bara sätta press på EU i en fråga som är global var ett misstag. Illusionen att om EU höjer sina bud, så följer övriga med, är just en illusion. Får vi inte med de stora länderna, räddar vi inte klimatet. Tio procent ytterligare minskade utsläpp i EU skulle ätas upp på två år om Kinas utsläppsökningar fortsätter. Tryck behöver sättas på Kina och USA att bidra till nödvändiga internationella lösningar.

* Stärka EU:s arbete för att vara ledande. EU har högst ambition, var väl förberett och aktivt inför och under Köpenhamnsförhandlingarna. EU kommer att fortsätta driva på för omställning, också för att vi är övertygade om att det är rätt i den internationella konkurrensen. Med besluten om energieffektivisering och den ekonomiska krisen kommer vi att överträffa EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent och närma oss 30 procent. Att EU når 30 procents utsläppsminskning kommer att vara viktigt för att klara klimatutmaningen.

Många svek klimatet och de allra fattigaste länderna i Köpenhamn. Utmaningen att klara att hålla temperaturen under 2 grader har inte minskat. Nu behöver vi fler vägar för att rädda klimatet.

Andreas Carlgren (C)
Miljöminister

2011:

Premie för fler miljöbilar

Publicerat den september 4, 2011 av Oscar Sundevall-Stampe

Det måste löna sig bättre att välja bil som släpper ut mindre. Därför tycker vi att den som köper en miljöbil ska få en premie. En bil med höga utsläpp ska kosta mer genom att en avgifts läggs på priset, skriver Andreas Carlgren, Karin Stierna, Per Ankersjö och Magnus Andersson, från Centerpartiets miljöarbetsgrupp, i Aftonbladet.

Utmaningen att skapa fler och bättre miljövänliga transporter är en av de stora miljöfrågorna. Transportsektorn står för en tredjedel av de totala utsläppen, vilka fortsätter att växa globalt. Samtidigt kan vi inte möta klimatutmaningen genom att sluta transportera varor eller oss själva. Lösningen är att göra det miljövänligt.

Därför är det inte själva bilen som ska bekämpas, utan bilens utsläpp. Även om kollektivtrafiken utvecklas kommer det alltid att finnas behov av smidiga transporter för enskilda. Det gäller inte minst på landsbygden, där bilen är nödvändig. För att klara livspussel och tidspress måste vi kunna ta bilen till arbetet, till barnens fotbollsträning, till mormor på ålderdomshemmet eller för att storhandla på helgen.

Det krävs helt enkelt en grön fordonsutveckling för att både klara klimatet och våra transportbehov. Det måste löna sig att vara miljövänlig och välja den miljöbästa tekniken. Därför föreslog Centerpartiet miljöbilspremien inför valet 2006 och som genomfördes året därpå. Miljöbilspremien har övergått till befrielse från fordonsskatt i fem år. Därför föreslogs också supermiljöbilspremien inför valet 2010 och nu finns den med i regeringens budget.

Satsningarna har gett effekt. Under de senaste fem åren har antalet miljöbilar ökat explosionsartat, från knappt 30 000 när Alliansregeringen tillträdde till över 420 000 i dag. Få länder i Europa har gjort en sådan snabb omställning av bilparken. Nu ser vi att utsläppen från nya bilar minskar.

Men för att klara både klimatet och transporterna krävs mycket mer. Målet är att skapa en fossiloberoende fordonspark till 2030. Med det i sikte presenterar Centerpartiets miljöarbetsgrupp nu förslag som bör ingå i en samlad strategi för att göra fordonsflottan oberoende av fossila bränslen inom tjugo år.

Det måste löna sig bättre att välja bil som släpper ut mindre. Därför tycker vi att den som köper en miljöbil ska få en premie. En bil med höga utsläpp ska kosta mer genom att en avgifts läggs på priset.

Nivåerna på premierna och avgifterna ska styras av att utsläppen ska sänkas, samtidigt som den mest miljövänliga tekniken premieras. Nivåer ska kunna ändras i takt med teknikutvecklingen. Systemet har en brytpunkt och trappsteg åt vardera håll för premie respektive avgift. En utgångspunkt för brytpunkten kan vara miljöbilsdefinitionen.

Denna modell med premier och avgifter finns redan i Frankrike. Utvärderingar visar att systemet snabbt driver på utvecklingen med fler och bättre bilar med lägre utsläpp. Förslaget kan därför ge en extra skjuts även för miljöbilsutvecklingen i Sverige.

Det krävs också andra åtgärder. Avgifter på fordon och drivmedel bör vara miljöstyrande, även de som i nuläget inte har ett uttalat miljösyfte. Miljöbilsdefinitionen bör därför vara utgångspunkten för skatter på fordon, exempelvis förmånsbeskattningen. För att minska trängsel och utsläpp i städerna bör även trängselavgifterna utformas så att de blir tydligt miljöstyrande.

Enligt samma princip är det viktigt att prisskillnaden mellan bensin och biodrivmedel består. Vi anser att etanol, biogas och andra biodrivmedel ska vara fortsatt skattebefriade, till dess att andra marknadsekonomiska styrmedel har utvecklats.

Det krävs också ytterligare stöd till demonstrations- och pilotanläggningar för att utveckla effektivare motorer och bättre drivmedel, som biogas och batterier. I takt med att den nya tekniken utvecklas, blir den också billigare och mer tillgänglig.

Detta är några förslag som kan ta oss närmare målet att skapa klimatvänliga vägtransporter – en av våra stora miljöutmaningar som måste antas med fler idéer och förslag på lösningar. Vi hoppas att fler vill delta i en diskussion om hur både klimatkrav och transportbehov ska kunna förenas i framtiden.

Andreas Carlgren
Karin Stierna
Roger Tiefensee
Per Ankersjö
Magnus Andersson

2011:

Skarpa gröna centerförslag

Publicerat den september 26, 2011 av Oscar Sundevall-Stampe

Hemma i Stockholm igen efter en intensiv och rolig centerstämma i vackra Åre. Inför stämman ledde jag arbetet med Centerpartiets förnyelseprogram inom miljöområdet. Det har varit ett omfattande och inspirerande arbete för oss i miljöarbetsgruppen, att resa runt och plocka in intryck och erfarenheter inom som utanför partiet, kring hur vi ska fortsätta utveckla vår miljöpolitik.

På lördag morgon antog ombuden efter en kort och bra debatt våra förslag med vissa justeringar. Det är ett kvitto på ett grundligt förarbete av miljöarbetsgruppen och visar hur starkt stöd en progressiv miljöpolitik har bland medlemmar och ombud.

Jag valde i mitt inledningsanförande att lyfta blicken och måla upp bilden av det hållbara Sverige Centerpartiet kämpar för att förverkliga:

Som politiker ska vi vara som bildhuggare. Bilden vi ser framför oss är ett samhälle med en bilpark oberoende av fossila bränslen, ett samhälle där passivhusen är normen, ett samhälle där man kan äta fisken från östersjön utan att oroa sig, där vindkraftverken snurrar i alla delar av landet och vi är självförsörjande på förnyelsebar energi – bilden av ett grönt samhälle. Vår bild av det gröna och hållbara samhället är tydlig och nu handlar det om att steg för steg hugga fram bilden genom politisk handling.

Ett konkret beslut på miljöområdet som jag vill lyfta fram är beslutet om en grön skatteväxling som jag skrev om inför stämman. Med höjda skatter på det miljöförstörande och sänkta skatter för företagande och arbete kan vi ta stegen mot en grön ekonomi, där vi nyttjar marknadsekonomins styrka genom att värdera upp naturkapitalet och sätta en tydlig prislapp på våra gemensamma tillgångar.

Ett annat viktigt beslut som knyter an till detta är behovet av mer rättvisande välfärdsmått. Det är orimligt att överutnyttjande och rovdrift på vår natur bokförs på pluskontot i företags och länders räkneskaper. Så kallade ekosystemtjänster – till exempel pollinering av bin – skapar stora ekonomiska värden och är livsviktiga för livsmedelsförsörjningen. Vi behöver utveckla nya och bättre indikatorer på välfärd som också värderar det naturen ger oss.

Centerpartiet är Sveriges första miljöparti, och vi är det parti som kan leverera inte bara grönt prat, utan också gröna resultat! Med ett starkt mandat i ryggen från Centerstämman har vi pekat ut färdriktningen för miljöpolitiken i Sverige under kommande år.

2011:

Fem år i miljöns tjänst

Publicerat den september 29, 2011 av Oscar Sundevall-Stampe

Jag har fått göra fem fantastiska år i miljöns tjänst! Under dessa år har jag fått chansen att möta människor med stort grönt engagemang, som både stöttat och inspirerat mig i mitt arbete. Det har varit en förmån att få leda detta växande och allt starkare miljöengagemang till ökade insatser för vår miljö!

När jag tillträdde som miljöminister i oktober 2006 var mina prioriteringar att öka insatserna för klimatet och våra hav, samt att främja grön ekonomisk utveckling. Jag lyfte också fram vikten av att stärka den biologiska mångfalden.

Fem år senare gäller:

1. Sveriges nationella mål för klimatinsatser är ojämförligt högre än tidigare beslut varit i närheten av och högst i Europa. Sverige ska vara utan nettoutsläpp till klimatet år 2050 och vår fordonsflotta fossiloberoende år 2030. Vägen till att minska utsläppen med 40 procent till år 2020 har redovisats. Höjda ambitioner och minskade utsläpp har lagt grund för Sveriges gröna ledarskap internationellt.
2. Sverige har gjort en rekordsatsning på havsmiljön. Från knappt spårbara pengar i budgeten har ett särskilt havsmiljöanslag utvecklats. Anslaget har växt till 1,3 miljarder åren 2007-2011, och runt om i landet sker insatser för att förbättra havsmiljön. Satsningen fortsätter med nästan 2,4 miljarder kommande fyra år (fram till och med 2015). Nästa år 2012 omfattar satsningen nästan tre kvarts miljard! Starkare havsmiljöarbete skapas också genom starkare institutioner, som en ny myndighet för våra hav och vatten och ett havsmiljöinstitut som numera samordnar kunskapen kring havsmiljön.
3. Nu finns mark avsatt som räcker till att flerdubbla skyddet av värdefull natur. Med hjälp av mark i statens ägo har värdefull skog motsvarande värden för åtskilliga miljarder tillförts arbetet för biologisk mångfald.
4. Den gröna omställningen av bilparken har rivstartat. Vi ärvde Europas mest bensinslukande bilpark. Snart rullar 450 000 miljöbilar på våra vägar och utsläppen från nya bilar är bland de lägsta i Europa. Miljöbilspremien och senare skattebefrielsen för miljöbilar ledde till en exceptionell miljöbilsboom i Sverige. Nästa år introduceras supermiljöbilspremien.
5. Satsningen på giftfri vardag har inletts. I den nationella handlingsplanen prioriteras särskilt bättre trygghet för barnen. 100 nya miljoner till kemikalieområdet lägger en grund för att våra hem skyddas mot farliga gifter.

Mer pengar har stärkt miljöarbetet. Miljöbudgeten har ökat från 15 till 20 miljarder jämfört med tidigare mandatperioder. I en genuin grön skatteväxling har klimatskatter höjts medan skatt på arbete sänkts. Forskning och utveckling av ny grön teknik inom byggande och transporter som driver på grön tillväxt har stimulerats. En särskild satsning på hållbara städer har genomförts.

Miljöfrågan är internationell. Sverige har kunnat använda ordförandeskapen i både EU och Östersjösamarbetet Helcom för att driva på miljöarbetet. Under vårt ordförandeskap i EU började världens ministrar tala om att möta finanskrisen med grönare ekonomi. Vi tog tidigt en nyckelroll som arrangör för internationella förhandlingskonferenser, bland annat med klimatmötet i Riksgränsen som på avgörande sätt löste upp knutar inför FN-konferensen på Bali 2007. Jag har tilldelats centrala uppdrag bland annat i de internationella förhandlingarna om klimat och om biologisk mångfald, och Sverige har välkomnats till möten med den mindre gruppen nyckelländer, dit vi tidigare inte fick tillträde. Sverige har därigenom varit en grön röst i det internationella miljöarbetet.

Tre förhandlingar sticker ut:

1. När världens länder förra hösten antog en ny global vision med ambitiösa mål och åtgärdspaket för att hejda förlusten av biologisk mångfald till år 2020 var det en stor framgång. Och att protokollet för tillträde till genetiska resurser blev antaget var en historisk miljöseger.
2. Framstegen vid FN:s klimatmöte i Cancun, som var helt nödvändiga efter det misslyckade Köpenhamnsmötet året innan. Ett av framstegen var att världens länder för första gången i FN beslutade om målet att hålla den globala uppvärmningen under två grader.
3. När miljöministrarna kring Östersjön beslutade om att sätta ett tak för utsläppen till havet och fördela kraven på utsläppsminskningar mellan länderna genom att anta Aktionsplanen för Östersjön. Sverige har presenterat åtgärdsplanen för att klara vårt beting, och vi har lett arbetet med att driva på övriga länder!

För mitt eget parti gjorde resultaten inom miljöområdet att Centerpartiet kunde gå till val på att vara Alliansens gröna röst som levererar ”miljöresultat i stället för miljöprat”.

Arbetet för att möta miljöutmaningarna måste fortsätta. Jag välkomnar därför att vår nya partiledare Annie Lööf driver på för större miljösatsningar, och ser fram emot att ”ribban måste höjas” och ”farten måste öka” med ambitionen att ”leda kampen för en grönare värld, för en grönare ekonomi och för konkretiseringen av människans vilja att lämna över en bättre värld till våra barn”. Det är mycket bra! Min efterträdare Lena Ek är värd allt tänkbart stöd i det arbete som nu följer, och jag vill tacka alla som under min tid som miljöminister varit till ovärderligt stöd.

Stockholm 29 september 2011

Andreas Carlgren