Inte en dag som andra

Förra sommarens semesterresa gick till Paris, staden som idag är i chock sorg och förtvivlan efter terrorattackerna som dödade fler än 120 och skadade ännu fler. Vi lever i en orolig värld med människor på flykt, många utsatta för terrorn på hemmaplan och andra i syfte att skapa ett bättre liv för sig och sina efterkommande. Låt oss inte skuldbelägga offren. Ondskan och vapnens makt har talat och överallt där det funnits krig och konflikter finns det vapen som väntar på att åter komma i bruk. Där på Seines stränder i Louvren och längs boulevarderna där Tour de France slutetapp pågick strosade Kicki och jag, hand i hand. Idag tänker vi på alla som lever i Frankrike och som är indirekta offer när landsmän mördas. Låt samhällena läka och bli hela. Låt människor mötas i sorg och en gryende glädje och gemenskap. Vi är alla människor. Vi fick lära oss säga "Je suis Charlie Hebdo". Vad ska vi nu säga en dag som denna?