Hög tid att reformera oxenstiernas regionindelning

Vill vi ta vara på växtkraften i hela Sverige? Vill vi skapa förutsättningar för människan att leva och verka där hon vill vara? Vill vi detta bör vi bejaka den föreslagna regionreformen.

I dag gynnas de tre storstadsregionerna av att de var för sig utgör en kritisk massa som ger drivkraft för god tillväxt.

Storstockholm har länge haft en särställning i nationen Sverige genom särlagstiftning. Storregionerna Skåne och Västra Götaland har utvecklats  till kraftfulla aktörer med muskler att verka för en regional utveckling.
I övriga Sverige gäller i stort de gränser som Axel Oxenstierna lade ut för snart 400 år sedan. Indelningskommittén har lagt ett förslag att skapa Svealandsregionen av Örebro, Sörmlands,
Västmanlands, Uppsala, Gävleborgs och Dalarnas län. En sådan region skulle vara en aktör som väl svarar mot 2000-talets krav. Vi skulle få en regional organisation som bättre tar vara på växtkraften i vår del av Sverige.

När regionfrågan diskuterades för några år sedan, fanns debattörer som målade upp ett mörkt scenario där vi tillsammans med ett par andra inlandslän skulle hamna utanför Mälardalen.
Nuvarande förslag ger oss en väldigt tydlig plats i Mälardalen. Samtidigt blir vi en region
som får möjligheter till utveckling på samma villkor som storstadsregionerna. Så varför ska samma debattörer nu klaga?
Både de gamla landstingen och de nya regionerna har hälso- och sjukvården som en av sina tunga uppgifter. Sjukvården är kostnadskrävande. Trycket kommer inte att minska i och med pågående förändring av befolkningsprofilen. Generellt lever vi längre och längre. Gott så, naturligtvis. Men utmaningen med till exempel multisjuka äldre växer.

Detta är ett av skälen till att en Svealandsregion behövs, att vi får en region som gynnar en hållbar tillväxt, som genererar skatteintäkter att finansiera framtidens sjukvård med. I den bästa av världar, ur vår Örebrosynvinkel, hade Värmland ingått i Svealandsregionen. Och vi ska givetvis fortsatt arbeta för en sådan lösning. Utsikterna är dock mindre goda. Då är det viktigt att inte låta det goda bli det bästas fiende och bara sätta oss på hasorna. Faktum är att allt samarbete Örebroregionen i dag har med Värmlandslandstinget sker över en administrativ gräns. De nya gränserna kommer inte vara högre.

I dag är våra länsdelssjukhus Karlskoga och Lindesberg i hög grad inriktade på selektiva, planerade, operationer inom till exempel ortopedi. Det är faktiskt så att patientunderlaget för denna verksamhet kan anses öka genom regionreformen.

Innebär inte en regionreform centralisering försämring av demokratingenom att avståndet medborgare-individ ökas? Här gäller det man skulle kunna kalla den decentraliserade paradoxen: Genom att skapa kraftfulla regioner med kritisk massa blir det möjligt att decentralisera makt från
staten till regionerna, det vill säga närmare människorna. Det handlar om delar av arbetsmarknadspolitiken och lantbruksprogrammet samt ökar ansvar för vägar, järnvägar, bredband, forskning och kultur. Givetvis ska finansieringsprincipen gälla, det vill säga att medel följer med ökat ansvar.

Dagens regionindelning av statliga myndigheter är en soppa. Alla har sin egen indelning. En regionreform måste innebära att den statliga indelningen harmoniseras med den politiska indelningen. Detta bland annat för att underlätta samarbetet mellan den folkvalda regionala nivån
och den statliga verksamheten.
Det är hög tid att reformera Oxenstiernas regionala indelning.

Torbjörn Ahlin
Oppositionsråd (C)
Region Örebro län