En bomb som inte behövs
Hiroshimadagen uppmärksammas – i Sverige sedan starten i Malmö 6 augusti 1987 – för att påminna om kärnvapnens totala oanvändbarhet med beaktande av människovärdet. I Örebro genomförs en manifestation med samma syfte måndagen den 6 augusti i år.
Trots att cirka 80 procent av tillfrågade vetenskapsmän i USA avrådde från användandet av atombomber beslöt den amerikanske presidenten att så skulle ske. Först i Hiroshima den 6 augusti 1945 och sedan tre dagar senare i Nagasaki, båda dessa japanska städer, som fram till dess, var i stort sett oskadade i slutet av andra världskriget. I Hiroshima dog 140 000 människor inom ett par timmar. Bedömningen är att cirka 100 000 senare dött som en direkt effekt av de skador bomben orsakade.
I Nagasakifallet beräknas motsvarande siffror till 70 000 dödsoffer och lika många skadade. Dessutom talas om ytterligare cirka 20 000 döda som en direkt effekt av bomben.
”Atombomber och andra typer av kärnvapen skapar inte trygghet” Påståendet står i bjärt kontrast till NA:s ledarsidas uppfattning. Lars Ströman skrev den 4 januari i år: ”De är utplacerade i Belgien, i Tyskland, i Nederländerna och några länder till. Hur illa vi än tycker om kärnvapen, så gör de ditt liv säkrare.”
Med detta citat inleder Lars Ströman sin ledare. Han menar att om dessa, av NATO utplacerade vapen, dras tillbaka går vi mot en osäkrare framtid. Tillåt mig uttrycka allvarliga tvivel. Mitt tvivel gäller både det kloka i att satsa på kärnvapenspridning och ett svenskt NATO-medlemskap i syfte att uppnå ökad säkerhet.
När det gäller kärnvapen och andra fasansfulla massförstörelsevapen, som medel för att avskräcka från användning, finns över huvud taget stor anledning att vara misstrogen. Exemplen är alltför många där kemiska vapen, napalmbomber och personminor använts i olika krig med inte bara ”skurkstater” som ansvariga. Den enda långsiktigt fruktbärande modellen för att skapa förutsättningar för en fredligare värld är ett intensifierat diplomatiskt arbete. En stärkt roll för FN är ett av de viktigaste målen som Sverige verkat för under många år och det bör vi fortsätta med.
I stället för utplacering av fler kärnvapen runtom i världen bör alla krafter ägnas åt att återuppta den nedrustning som faktiskt förstärktes i samband med Sovjetunionens fall. Både USA och Ryssland gjorde då betydande och berömvärda insatser. Sedan dess har kärnvapenkapaciteten ökat i världen. Lars Ströman skrev också i sin ledare: ”Låt oss medge att närvaron av kärnvapen är ett dilemma. Risken att motparten använder kärnvapen ska vara så avskräckande att diktatorer som Kim Jong Un avstår från att attackera.” När man under senare tid kunnat följa Kim Jong Uns och Donald Trumps
retorik i dessa frågor har man anledning starkt betvivla om det över huvud taget finns något som kan betraktas som säkerhetsskapande avskräckning.
Debatt och utredning pågår i Sverige om det lämpliga i att ratificera en konvention i FN som förbjuder kärnvapen. För mig står det alldeles klart att det långsiktiga målet, trots att det i dag kan synas orealistiskt, ska vara ett förbud mot alla massförstörelsevapen. Kärnvapen är bara ett exempel på vapen som aldrig kan användas på ett sätt, som samtidigt tar hänsyn till människovärdets okränkbarhet och människors möjlighet att överleva. Därför bör Sverige snarast ratificera den aktuella FN-konventionen. Sverige har varit uttalad motståndare till kärnvapenanvändning i många decennier – låt oss aldrig överge den ståndpunkten, i den samlade mänsklighetens överlevnadsintresse.
Anders Svärd
Centerpartiet, Kumla