Folkomröstningar är ett sätt för folkvalda politiker att lämpa över ansvaret på medborgarna, skriver Ehsan Nasari.
Nu har vi fått besked av Stefan Hanna (UP) att folkomröstningen om spårväg ska äga rum i juni 2024. Att lösa den infekterade frågan om spårvagnens vara eller icke vara med en folkomröstning kan låta bra i teorin. Medborgarna säger sitt och sedan har vi ett slutgiltigt svar med god demokratisk förankring. Men verkligheten tenderar att bli en helt annan.
Folkomröstningen brukar i praktiken ofta användas som en utväg när den representativa demokratin, de folkvalda, inte kan hantera en politisk situation och i stället lämpar över ansvaret på medborgarna. I Uppsala är folkomröstning om spårväg ett resultat av förhandlingar mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och UP. Det var en kompromiss för att få ihop ett styre i kommunen. Ingen av parterna är särskilt nöjda egentligen, vilket inte är så konstigt. Det finns nämligen många problematiska aspekter med en folkomröstning av spårväg.
UP och Socialdemokraterna sa senast i december att de ville genomföra en omförhandling av Uppsalapaketet med staten. Om de menar allvar med omförhandlingen är en rimlig arbetsordning att börja med den, för att säkerställa att vi som kommun kan få rådighet över placeringen av bostäderna. Skulle vi nå framgång i en omförhandling kan behovet av kapacitetsstark kollektivtrafik ändras. Ett av de viktigaste argumenten för spårväg har varit att det ska byggas 33 000 bostäder i Sydöstra Uppsala. Om vi nu skulle kunna bygga dessa bostäder över hela vår stora kommun, och inte bara i Sydöstra Uppsala, så faller behovet av spårväg ur ett kapacitetsperspektiv.
Vi har också påbörjat arbetet med en ny översiktsplan för vår kommun. Frågan om kollektivtrafik måste vara en del i det arbetet. Senast 24 månader efter valet måste kommunen anta en ny översiktsplan. Då kan vi inte vänta i 17 månader med att fatta beslut om kollektivtrafiken. En folkomröstning om cirka 1,5 år innebär dessutom fortsatt osäkerhet för utvecklingen av Uppsala, vilket är ett problem för vårt näringsliv, som efterfrågar långsiktiga förutsättningar. Just nu riskerar Uppsala kommun att gå miste om viktiga investeringar på grund av stora osäkerheter.
Problemet med att tvinga igenom en folkomröstning handlar också om att det i stället för att skänka legitimitet lika gärna kan så split. Det kommer nämligen alltid att finnas ett visst godtycke i hur man ska uttolka resultatet. Hur stort måste exempelvis röstdeltagandet varit för att omröstningen ska anses legitim? Över 50 procent? Eller 60, 70, 80? Det finns inget på förhand givet svar.
Sedan har vi frågeformuleringsprivilegiet. Exakt hur ska frågeställningen lyda? Den som ställer frågan kan i mångt och mycket styra vilket svar som avges. Och vilka övriga dimensioner laddas frågan med under själva kampanjen?
Vi har just nu ett allvarligt omvärldsläge och ett ansträngt ekonomiskt läge i Uppsala kommun. Då behöver vi inte fler osäkerhetsfaktorer. Politiken måste klara av att på ett faktabaserat sätt och i god dialog med våra medborgare hantera frågan om framtidens kollektivtrafik. I synnerhet då frågan i slutändan avgörs i kommunfullmäktige, folkomröstningar är endast rådgivande.
En folkomröstning i det läge som vi befinner oss i vore olyckligt. Det finns mycket som de politiska partierna är överens om när det kommer till utvecklingen av Uppsala. Och de flesta partier vill utveckla kollektivtrafiken. Låt oss ta avstamp i det som förenar oss och hitta en långsiktig plan för utvecklingen av Uppsala och kollektivtrafiken inom ramen för arbetet med kommunens översiktsplan. Det behöver vara en plan som håller över flera mandatperioder. Och i det arbetet ska vi självklart involvera våra medborgare på ett bra sätt, vilket är av yttersta vikt för vår demokrati.