Kvinnokampen är långt ifrån över
I dag uppmärksammar vi de viktiga framsteg som gjorts, och alla de som fortfarande behöver göras.
8 mars är kvinnorörelsens kampdag. Då uppmärksammas det systematiska underordnandet av kvinnor i samhället och den kamp som kvinnor världen över driver för att fullt ut vara människor och medborgare med egen röst och rätt. År 2023 kännetecknas livsvillkoren för kvinnor fortsatt av att de är sämre än mäns.
Varje dag dör över 800 kvinnor i mödradödlighet, 10 000 flickor utsätts för könsstympning och 30 000 flickor tvingas gifta sig. Det är helt enkelt riskabelt att vara kvinna. Situationen i Iran utgör ytterligare exempel på det. I september förra året greps Mahsa Amini i Teheran av den iranska moralpolisen, enligt uppgift för att hon inte täckt sitt hår på ett tillräckligt sedesamt sätt. Hon avled sedan av skadorna från det ingripandet. Hon blev 22 år. Sedan hennes död har det iranska folket, i många fall kvinnor med livet som insats, protesterat mot den regim som begränsar deras liv ner till hur man får klä sig.
Att vara kvinna är inte heller riskfritt i Sverige. Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett närvarande problem, en stor frihetsinskränkning och en reell livsfara för allt för många kvinnor. De senaste 20 åren har 300 kvinnor dödats av sina män och otaliga lever på flykt från en våldsam före detta partner.
Vi måste också komma åt löneskillnader, den ojämlika fördelningen av föräldraledighet, deltidsarbete och de strukturer som begränsar kvinnor från att starta och driva företag. Det får långtgående ekonomiska effekter för kvinnor. I Sverige tjänar fortfarande kvinnor i genomsnitt nästan 10 procent mindre än män, och även om man tar hänsyn till faktorer som ålder, utbildning, arbetstid, sektor och yrke återstår en skillnad på 4,5 procent som inte låter sig förklaras av något annat än personens kön. Vi kan också konstatera att närmare 70 procent av föräldraledigheten tas ut av mammor.
Vägen till jämställdhet är fortfarande lång, och för att vi ska nå fram krävs alltjämt ett högt reformtempo. Problemet måste angripas på alla nivåer, såväl lokalt, nationellt som globalt.
Kommunen måste arbeta närmare civilsamhällets organisationer för att komma till bukt med mäns våld mot kvinnor. Vid våld i nära relationer ska praxis vara, så fort det är genomförbart, att flytta på förövaren, inte offret.
Kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck måste ständigt föras på alla nivåer och med oförminskad kraft. Vi måste organisera utbildningsinsatser och information för all kommunal personal som jobbar mot kommunens invånare. Arbetet med att utveckla, utvärdera och kvalitetssäkra rutiner för bekämpning av hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive metoder för förebyggande insatser, måste samordnas och intensifieras. Hedersrelaterat våld och förtryck ska vara ett huvudfokus vid introduktion av nyanlända.
Fysiskt våld är sällan det första steget i en destruktiv relation. Vi måste reagera mot tidigare former av oacceptabelt beteende, varför vi ska kriminalisera kontrollerande beteende i nära relationer. Elektronisk fotboja ska bli också bli obligatoriskt vid kontakförbud. Idag måste ett kontaktförbud först brytas mot innan fotboja kommer på tal. Då kan skadan redan vara skedd.
Sverige måste visa solidaritet med människor som kämpar för jämställdhet runt om i världen. Det iranska folket måste få vårt orubbliga stöd. Sverige måste uttryckligen ställa sig bakom demonstranternas krav på frihet och demokrati. Detta måste kombineras med att verka för fler kännbara sanktioner, speciellt riktade mot ansvariga makthavare.
Det här är några av de viktiga steg vi behöver ta för en säkrare väld för kvinnor och en mer jämställd värld för alla. Och visst kan vi se utveckling som går åt rätt håll. Men den utvecklingen beror inte på någon naturkraft eller ödesbestämt mönster, utan på oräkneliga modiga individers aktiva val.
Ehsan Nasari, kommunalråd (C)
Lisa Schwartz, ordförande Uppsala stads Centerkvinnor
Julia Eriksson, ordförande Centerpartiet Uppsala
Viviane Obaid, ledamot i socialnämnden (C)