Wanjas dag

Idag förväntar sig alla att Wanja ska avgå. Läser i DN att Raimo Pärssinen, s ordförande i Gävleborg, sällar sig till skaran som underförstått kräver avgång. Raimo är rätt duktig på att kräva avgång. Han var en av de som först var ut och krävde Mona Sahlins avgång som minister. Göran Persson lyssnade inte på Raimos råd och lät Mona sitta kvar.

Det är en farlig väg som många ledanden socialdemokrater nu beträder genom att uttmåla Wanja som orsaken till raset i opinionen. Problemet för sosseparitet är mer grundläggande än så.

För det första gjorde framgångarna i opinionsundersökningar under 2007 att det inte fanns någon som helst jordmån i sossepartiet för ett politiskt nytänkande av den typ som både Maud lett i centerpartiet efter 1998, Reinfeldt i moderaterna efter 2002 och framförallt Tony Blair i Labour under 90 talet. Nu är tiden för knapp och dessutom de vännerna i MP och V ett effektivt stopp för nyorientering.

Därtill kommer att Mona Sahlin tvingats till en förödmjukande omsvängning i en för partiet central fråga när hennes strategi att bilda koalition S – MP gick om intet. Det sägs att Thorbjörn Fälldin aldrig återkom med kraft efter att hans plan på att slå samman C och FP inte fick stöd i partiet. När historien om Sahlins tid som partiledare ska skrivas tror jag att hennes nederlag hösten 2008 i den strategiska frågan om framtida regeringssamarbete att beskrivas som den tidpunkt efter vilken hon inte återfick initiativet.

Jag är dessutom övertygad om att hennes analys var klok. Ska sossarna kunna återta makten är det centrala att man klarar av att återfå de mittenväljare som övergav partiet 2006. Det gör man inte genom att ha kamrat Ohly med i båten med möjlighet att bli en framtida finansminister. Höjda skatter är inte ett bra argument för att locka tillbaka marginalväljarna.

Så att likt Raimo Pärssinen skylla allt på Wanja är tycker jag är bra, för Alliansen.