Hägglund och de ovanliga

På DN debatt idag publiceras något så ovanligt som en ideologisk debattartikel undertecknad av en partiledare. Det är Göran Hägglund går till storms mot Sveriges radikala kulturelit (vilka det nu är) som blivit den nya överheten. Han målar upp en bild av hur de vanlig, medelsvensson, blir allt mer hunsade av kulturetablissemanget. Tanken är förstås att reta upp ett antal kulturdebattörer för att på så sätt få stå i debattens centrum. Jag läste artikeln två gånger för att försöka förstå vad han egentligen är ute efter. Jag tror inte att de som har tavlor där man kan förstå motivet känner sig utpekade som nazister. Jag känner har heller inte hört många svenska män och kvinnor som känner sig som talibaner bara för att socialdemokraten Claes Borgström sagt det. Nyckelformuleringen i Hägglunds artikel kommer sist. Han skriver ” Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är”. Där ligger förståss den ideologiska poängen. Det handlar för hans del inte om att respektera alla människors rätt att vara precis som de är. Kd ledaren tycker inte att man ska betona respekten för ovanligt folk att vara precis som de är. Där blev plötsligt skillnaden mellan min egen människosyn och Kd ledarens rätt tydlig. Problemet i Sverige har varit att de ovanliga inte har fått vara precis som de är. Oavsett om det handlar om judar på 30 talet, homosexuella på 50 talet, muslimer på 90 talet eller romer idag så har majoriteten av oss vanliga svenskar haft starka synpunkter på deras rätt att vara precis som de är. Intoleransen mot de ovanliga har varit ett stort problem i Sverige och är fortfarande ett problem även om det blivit mycket bättre. Inte minst i Hägglunds eget parti finns många gånger en stark ovilja mot att låta ovanlgia människor vara precis som de är. Ensamstående kvinnor förmenas av Kd fortfarande rätten att bli gravida genom insemination. De är hänvisade att åka till Danmark. Ett lesbiskt par som levt tillsammans under lång tid ska inte få ingå äktenskap. De är nämligen ovanliga och ska därför inte få vara precis som de är. Även om samarbetet i Alliansregeringen fungerar alldeles förträffligt är det bra att DN debatt ibland publicerar ideologiska debattartiklar. Det blir då tydligt att även om sakpolitiken förenar så finns ideologiska skillnader mellan partierna.