Barnläkaren på Astrid

Fallet med den dråpmisstänkta läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus ska nu till domstol. Det är bra att papperen läggs på bordet. Det inträffade har lett till en stundvis förvirrad diskussion kring vad som är tillåtet vid vård i livets slutskede. Det är tillåtet att ge höga doser smärtstillande till en döende patient, även om en effektiv smärtbehandling kan leda till att livet blir kortare än det skulle ha varit om smärtan inte behandlats. Det är också tillåtet att behandla ångest och även att söva en patient när döden närmar sig, även om det också kan leda till att livet blir kortare än det annars skulle ha blivit. Det är självklart tillåtet att behandla svåra kramper hos en döende patient även om den kramplösande medicinen kan leda till att livet förkortas. Det är också tillåtet att stänga av respiratorn för en patient. När det är ett döende barn sker det med föräldrars samtycke. Den vuxne patienten kan, om så är möjligt, själv bestämma om och när en respirator ska stängas av. Sjukvården har aldrig rätt att tvinga en patient till behandling. Däremot är det inte tillåtet att ge läkemedel i syfte att förkorta livet. Om ett spädbarn efter döden har 60 gånger för höga nivåer av ett sömnmedel OCH ingen tillstår att läkemedlet har givits måste ett brott misstänkas. Att sen visa vem som givit läkemedlet är vad domstolen har att ta ställning till men det har som jag ser det överhuvudtaget inget med frågan om vård i livets slutskede att göra.