Arrhytmia Center eller besök i verkligheten

I partiledardebatten den 20 januari berättade Mona Sahlin följande:  ”Sedan våren 2008 tillåts privatbetalande patienter att ta gräddfilen in på akutsjukhusen. På Södersjukhuset i Stockholm finns en privatklinik inne på ett skattefinansierat sjukhus. Där gäller att man betalar 150 000 kronor för sin behandling eller också är man inte välkommen. Må så ske, sade socialministern i en debatt här för ett år sedan, och så skedde. Det är två sorters vård och två sorters väntrum inne på de sjukhus som vi alla har byggt upp med våra skattepengar.” Jag tyckte det lät spännande. Smet därför ifrån Statsrådsberedningen, över Söders höjder, bort mot Södersjukhuset. Med mig hade jag Petri Salonen, politisk sekreterare för Centerpartiet i Stockholms läns landsting. Det skulle bli spännande att se denna mörkrets boning, Arrhytmia Center,  där endast den som hade 150 000 kronor i sin plånbok var välkommen. Jag mötte något helt annat än vad Mona Sahlin beskrivit. Träffade två driftiga och oerhört skickliga läkare som i samarbete med Södersjukhuset etablerat en privat klinik för att med en helt ny metod kunna behandla förmaksflimmer. Södersjukhuset hade fått en verksamhet i den yttersta forskningsfronten som de aldrig hade kunna få annars. Läkarna hade fått förverkliga en dröm. Hundratals patienter hade fått hjälp med behandling av sina kroniska förmaksflimmer.  Men hur var det då med de 150 000 kronorna undrade jag? Visade sig inte ha något med sanningen att göra. De allra flesta patienterna som behandlats hade gjort så remitterade av sitt landsting. Bland annat hade mitt eget landsting Gävleborg remitterat flera. Gräddfilen hade de patienter som remitterats från landsting. De kom alltid först. Men enheten hade större kapacitet än vad landstingen efterfrågade. Därför hade man, när möjlighet fanns, även tagit emot patienter som fått behandlingen via sin privata sjukförsäkring. Enstaka patienter hade också betalat helt själva men då långt ifrån de 150 000 kronor som enligt Mona alla måste betala för att bli insläppta.  Två sorters vård fanns det alltså inte. Det fanns en sorts vård som huvudsakligen landsting remitterade till. Jag letade också efter de två väntrum som Mona Sahlin påstått skulle finnas men hittade inga.  En viss irritation kunde spåras hos de ansvariga över att dras in i den socialdemokratiska valpropagandan.  Måste vara jobbigt för sossar att hela tiden hitta på historier för att kunna argumentera för sin politik.  Jag kom tillbaka till Rosenbad klokare än jag var när jag smet därifrån. Tror dessutom inte att någon upptäckte att jag smitit.