Nej, nej och åter nej

Under det sista dygnet har jag ett antal gånger fått svara på frågor från media om bjudresor. Jag har svarat Nej, jag har inte åkt på någon bjudresa. Nej, jag tänker inte åka på någon bjudresa. Nej, jag tycker inte det behövs särskilda regler. Jag är fortfarande präglad av reglerna från Regeringskansliet där en bricklunch var vad man kunde bli bjuden på. Ett hopprep från sjukgymnasterna var inte ok. Riksdagen har dessutom mycket förmånliga reseregler. Varje ledamot har 50 000 kronor att göra utrikes studieresor för. Jag inser att det finns en gråzon. Ett exempel skulle kunna vara om någon vill att jag föreläser på en konferens som är förlagd utomlands. Ska då inbjudare, Riksdagen eller jag själv betala resan? Skulle situationen uppstå tänker jag fråga kloka rådgivare och sen här på bloggen vara öppen med hur jag funderat. Jag ska exempelvis till London i slutet av november för att prata på en konferens som Liberaldemokraterna ordnar. Det tänker jag låta mig bjudas på. Känns inte rimligt att vare sig jag själv eller riksdagen ska betala för det. Blir således min första bjudresa.