De stängda dörrarnas tid är över

Som Centerpartist har jag ofta haft anledning att fundera över mitt partis agerande i olika frågor, så är det säkert för de allra flesta, självständigt tänkande, i olika partier. Jag har till exempel ägnat stor tankemöda beträffande plus och minus med förekomsten av Alliansen. Det ursprungliga målet, som också uppnåddes, var att skapa förutsättningar att utgöra ett trovärdigt alternativ till Socialdemokraterna som regeringsbildare.

Under en mandatperiod kunde alliansregeringen, med Fredrik Reinfeldt som statsminister, styra landet med stöd av en majoritet i riksdagen. Redan efter det därpå följande valet försvann denna möjlighet med åtföljande minskad produktion av förslag rill riksdagen som följd. Efter valet 2014 tog så Socialdemokraterna, plus Miljöpartiet, med stöd av Vänsterpartiet över makten. I och med årets val har vi i praktiken tre partiblock; de rödgröna, Alliansen och Sverigedemokraterna, nämnda i storleksordning. Jag menar att Alliansen, efter att man visat sig regeringskapabla, inte borde gå till val på gemensamma valprogram. Det hade varit bättre att tala om ambitionen att, om valresultatet skulle ge den möjligheten, bilda en på allianspartierna grundad regering. Fyra partier som alla hävdar att alliansen är viktigare än de enskilda partierna skapar förvirring bland väljarna. I ett flerpartisystem som vi har bör de enskilda partierna gå till val med sitt eget partiprogram som grund. Alternativet borde annars vara att överväga förutsättningarna för att göra de fyra till ett parti, vilket sannolikt inte skulle vara så lätt att genomföra.
Det som sedan valet ägnats stort intresse från allianspartierna är att söka övertyga svenska folket om hur överens man är. Efter Annie Lööfs besked att hon inte ser någon mening i att få mer tid till sonderingar visar tydligt på stora skillnader, även inom Alliansen, i synsätt på viktiga frågor. Låtsad enighet är betydligt sämre än ärligt beskriven åsiktsskillnad.

Den fråga som legat till grund för ett otal uttalanden från övriga partier är hur man ska kunna förhindra att Sverigedemokraterna i praktiken blir vågmästare i alla ärenden där det nuvarande regeringsblocket och allianspartierna kommer på olika linje inför omröstningar i riksdagen. Om ett extra val ska kunna förhindras är det nu hög tid att allt intresse får kretsa kring vad som kan göras för att få till stånd en ny regering, som på allvar kan ta itu med alla de stora frågor som måste lösas – ofta med stöd över den gamla blockgränsen för att ha möjlighet att bli bestående.

För min del tror jag att Centern och Liberalerna har störst möjlighet att få igenom viktiga delar av sina hjärtefrågor i någon form av samarbete med Socialdemokraterna – helst genom att bilda regering tillsammans med S och MP. I den sortens samarbete har även de mindre partierna möjlighet att få del av positiva resultat inför nästa val. Här utgör Örebro ett bra exempel. Till skillnad från vad många trodde ledde senaste valet till framgångar för C och KD medan S gick tillbaka. Att samarbeta med S utan att sitta i regeringen och i kommande val få en rättvis effekt av det man bidragit med är betydligt svårare. Nu måste de stängda dörrarnas tid vara över. Nu är det hög tid för nytänkande. Alla partier som känner trygghet i den egna ideologin borde kunna bidra med någon dörrgläntning. Endast så kan ett extra val undvikas.

Anders Svärd
Centerpartiet, Kumla