13 000 kvinnor får inte friare liv efter pandemin

Tänk dig att inte få träffa dina vänner, din familj eller övriga släktingar. Att inte veta hur dina föräldrar mår. Att barnen inte kan få träffa sina morföräldrar. Pratar jag om pandemins effekter? Både ja och nej.

Ja, så här har det varit för många av oss under det dryga året som vi har varit isolerade. Det har varit frustrerande och jobbigt och vi har känt oss begränsade i tillvaron. Vi har kritiserat myndigheter och politiska beslut och undrat om det verkligen varit nödvändigt och till och med ifrågasatt lagligheten.

Och vi känner en enorm glädje nu när restriktionerna lättar något. Äntligen får vi resa nästan vart vi vill och träffa vem vi vill!

MEN NEJ, inledningsvis pratar jag inte om de som fått utstå isolering på grund av pandemin. Jag pratar om de som tvingas leva isolerade varje dag, varje månad, varje år. De som tvingas riva upp sin vardag, ta barnen från skolan, flytta till en ny adress på en ort där de inte känner någon. De som tvingas klippa alla band med sin familj.

Jag pratar om kvinnor som tvingas leva gömda, för att deras liv och hälsa hotas av en man som de tidigare haft en relation med.

Dessa kvinnor får sina liv beskurna på ett långt mycket värre sätt än vad vi fick genomleva under pandemins restriktioner. De tvingas själva bekosta sin flytt och betala sina omkostnader för larm och säkerhetsanordningar. De riskerar att myndigheter eller bekanta röjer deras identitet. De får flytta igen. De nekas ofta lån av banker för att köpa hus, för de kanske måste flytta snart igen… Deras försäkringspremier är högre än andras, de har begränsade möjligheter att skaffa telefonabonnemang.

IBLAND MÅSTE den gömda mamman dessutom medverka till att barnen får träffa pappan, som fortfarande kan ha umgängesrätt med gemensamma barn.

Samma person som alltså utgör en sådan fara för mamman att hon för sin egen säkerhet fråntas rätten att leva ett normalt liv. Och vilket ansvar och press läggs på barnen i en sådan situation?

Ja, jag är glad att restriktionerna lättar, att jag får leva ett friare liv. Men 13 000 kvinnor i vårt land lever med någon form av skyddad identitet. De får inte ett friare liv. Vi lever i Sverige, år 2021 och jag skäms.

HELENA VILHELMSSON Riksdagsledamot Örebro län