Kronan fortsätter att falla

Det är ingen överdrift att påstå att debatten, om huruvida Sverige fortsatt ska lita till kronan som vår valuta, eller övergå till euron, inte varit särskilt livlig i Sverige sedan folkomröstningen genomfördes för 20 år sedan. Det anses av de flesta som en knepig politisk fråga och alla politiska partier verkar paniskt förskräckta inför tanken att behöva ta ställning i frågan.

Särskilt märkligt tycker jag det är att inte ens finansministern finner behov av att tillsätta en bred parlamentarisk utredning i frågan, trots att värdet på kronan kommit ner på sitt lägsta värde på fjorton år.
Tyvärr verkar passiviteten i frågan vara lika monumental hos oppositionsledaren, den tidigare finansministern Magdalena Andersson.

När det gäller arbetsmarknadsministern, liberalernas partiledare Johan Persson, som företräder det parti som tydligast under åren markerat det kloka i att Sverige antar euron som sin valuta, så meddelade han riksdagsjournalisterna att han såg en eurokurs på 15 kronor som en nivå där euron skulle bli aktuell. Den naturligen uppflammande debatt som blev följden av detta minst sagt förvånande uttalande ledde till att han påstod sig varit skämtsam när han gjorde sitt uttalande. Man tar sig för pannan.

Kronans försvagning, inte minst under det senaste året, har av finansprofiler, som till exempel Christer Gardell, använts som argument för ett byte till euron. Han sade till TT i slutet av december att kronan är en liten "skitvaluta".
Gardell hävdar att kronan är för liten och att den svenska valutamarknaden därmed har för låg likviditet, vilket gör att den ses som en riskabel placering. Han var emot införandet av euron i samband med folkomröstningen 2003, men har under de 20 år som gått sedan dess kommit till motsatt uppfattning och menar att det nu är hög tid att ta frågan på allvar.
Han menar att vi ska in i euron, annars blir svenskarna bara fattigare och fattigare.
Det naturliga handlingssättet borde nu vara att med stort allvar pröva dagens argument för och emot euron. Att, som alltför många gör enbart hänvisa till folkomröstningsresultatet för ett par decennier sedan är inte särskilt seriöst. Många redovisar dessutom att de har tänkt om från att vara negativa till att inse behovet av en starkare valuta än kronan.

Ett exempel är EMU-utredaren för snart 25 år sedan, Lars Calmfors, som då var negativ säger sig nu ha ändrat inställning och argumenterar för en övergång. Vår nya Riksbankschef, Erik Thedéen har i olika sammanhang anfört att kronans utveckling under senaste åren med den trendmässiga försvagningen på senare tid inte är välkommen när det gäller att bekämpa inflationen. Samtidigt säger han att det råder en genuint stor okunskap om vad som driver valutor åt olika håll. Ytterligare ett argument för att, medan det ännu finns tid, ta frågan på största allvar.

Vårt östra grannland Finland använder euron som valuta sedan 1/1 2002. I Finland anser över 80 procent av befolkningen att euron är bra för det egna landet medan 90 procent anser att den är bra för EU. Även inom hela euroområdet är stödet för euron massivt.
Min poäng i detta inlägg är inte att jag tror mig veta vilken linje som långsiktigt är rätt eller fel, utan att jag ser en fara i att bara passivt avvakta. Det kan leda till att vi oplanerat hamnar i en situation där ansvariga politiker, ekonomiska debattörer, företagsledare och riksbanksföreträdare blir överens om att nu är det bråttom. Jag menar att frågan är alldeles för viktig för att den lämpligen kan avgöras under panik.

Anders Svärd (C)