Återväck idén om familjejordbruket – gör den lilla gården lönsamigen

Familjejordbruket – för oss är det en ide om det mindre lantbruket, det som försörjer en familj, kanske på heltid, kanske på deltid. Vi lever i en tid av strukturrationalisering där gårdar hela tiden behöver växa och bli större för att vara lönsamma. Mindre och mellanstora lantbruk har redan slagits ut och det finns inte många gårdar kvar i vår bygd som kan försörja en familj. Här borde man i Livsmedelsstrategin 2.0 även tagit med vikten av att mindre jordbruk ska fortleva. Just lantbruket utgör en unik verksamhet som inte kan eller bör bedrivas av några få aktörer – det behöver vara utspritt i hela landet och på många olika näringsidkare. Särskilt nu när vi håller på att bygga upp vårt totalförsvar igen.

Många drömmer om att få bli lantbrukare, men har inte de resurser som krävs för att förvärva och
bruka en stor gård. Här erbjuder det mindre lantbruket lägre investeringskostnader och en möjlighet
för fler att arbeta med livsmedelsproduktion. För att det mindre lantbruket ska kunna existera är det
viktigt att företaget har en möjlighet att bli lönsamt. Man kan vara innovativ och hållbar även om
man har en liten gård. I Österrike finns till exempel många små, moderna gårdar som är lättare och
billigare att ta över. Det gör tröskeln in i branschen lägre.
Länge har regeringen – regeringar – pratat om regelförenklingar inom jordbruket. Kanske är detta
inte möjligt så länge som det finns minst 14 olika myndigheter som reglerar jordbruket;
livsmedelsverket, jordbruksverket, naturvårdsverket m.fl. Vi måste se sanningen i vitögat – ju mer
regler och krångel vi har kring vårt eget lantbruk – desto dyrare blir produktionen och mer sårbara
blir vi som nation. Vad hjälper det om vi har världens mest avancerade regelverk kring jordbruk, om
det leder till sådana omkostnader och ett sådant krångel att gårdarna måste lägga ner för att de inte
lyckas tjäna några pengar? Då är det i praktiken så att vi i alla fall äter mat som är producerade med
andra lagar – utländsk mat producerad med utländska lagar som vi inte kan bestämma över.
Svensk politik har under många decennier jobbat med strukturrationaliseringar och nedläggning av
mindre jordbruk och resultatet ser vi i ett landskap som håller på att växa igen och en
självförsörjningsgrad som är mycket låg – särskilt anmärkningsvärt är det att vi som har bland de
bästa förutsättningarna att klara av att bedriva jordbruk i ett förändrat klimat, inte gör det i större
utsträckning.
I detta ligger också en möjlighet. Det är dags att damma av idén på familjejordbruket. Det behöver
inte utgöra en gammal idyllisk bild av ett hårt leverne; det går att göra både lönsamt och socialt
tryggt. Politiken har makt att skapa förutsättningar för lönsamhet med bland annat minskat
regelkrångel, samt genom att skapa ett socialt skyddsnät för bönder som gör att yrket går att
kombinera med ett familjeliv.

Amalia Mattsson ( C) Karin Broström ( C )