Stadsbyggnad i Sundbyberg

Sundbybergs årsringar syns tydligt i staden. Från vikingaleder och lantegendomar till dagens bostads- och kontorsbyggande kan vi se exempel från varje tidsålders arkitektur och stadsbyggnadsideal. 

Varje tid kan ses som både en reaktion på tidigare ideal liksom ett försök att lösa det som just den tiden ansåg vara den största utmaningen. Stil och smak ändras över tid, och kan exempelvis ses i släta eller böljande fasader, ljusa eller mörka färger, hus i park eller hus i rutnätsplan. 

Varje tid har haft sina utmaningar och sätt att lösa dem. I den tidiga staden var det viktigt med odlingsmöjligheter på den egna tomten. Till exempel så var äppelträd och potatisland självklart och viktigt för försörjningen i det framväxande Duvbo.

I bostadshus från Storskogens 1940- och 50-tal syns att flytten från storstadens bostäder också var en flytt till ljus och luft. Piskställningar, tvättstugor, och soliga trädgårdar gjorde livet hygieniskt, sunt och tryggt. Bilen hade ännu inte kommit i var mans ägo och det fanns gott om plats på gatorna.

1970-talets Hallonbergen är ett fint exempel på det rationella bostadsbyggandet från den tid som i efterhand fått namnet miljonprogrammet. Tillgången till bil var viktig för att förortens invånare lätt skulle kunna ta sig till arbete och service. Hela två bilplatser fick man i de stora garagen! Bostadsområdet gjordes helt bilfritt intill husen, för trygg förflyttning till fots och med cykel till tunnelbanan och centrum. Husens höjd anpassades så att soliga gårdar skapades. Lägenheterna gjordes mycket praktiska och flexibla. Många lägenheter utrustades med uthyrningsrum. Bostadsbristen skulle lösas med rationellt byggande och hög standard för alla som flyttade in från svensk landsbygd eller från hela världen. 

Reaktionerna mot alltför enahanda områden under miljonprogrammet har varit stark. 1980-talets Rissne byggdes med låga och varierade byggnader, och vår tids nya kvarter i Hallonbergen sätter en ära i att vara så varierade som möjligt. Men är allt gammalt dåligt och allt nytt bra? Kan vi i dag åstadkomma lika fina bostäder som i Hallonbergen och Rissne?

Våra senast tillkomna områden Stora Ursvik och södra Rissne präglas av en tät och hög stad. I Stora Ursvik har en stadslik rutnätsstad skapats som reaktion på ”förortsbebyggelse”. Nu eftersträvas i stället bostadshus med service och levande bottenvåningar. I Ursvik finns berättigad kritik mot bilar som kör för fort på breda raka gator, och en avsaknad av robust kollektivtrafik som bidragit till alltför få parkeringsplatser. Men aldrig nämns Hallonbergens bilfria stad som ideal nu! I Ursvik har också ett stort område byggts som trädgårdsstad. Radhus, parhus och mindre flerfamiljshus längs smala trädkantade gator. Några få gator har också friliggande villor där var och en fått välja sin egen stil. Här kan man konstatera att smaken verkligen är olika grannar emellan!

Så pendlar vi mellan olika mål i våra försök att skapa den bästa staden och de bästa bostäderna för oss som redan bor här och för kommande generationer. 

”Tycker du om höga eller låga hus?” Det är en fråga som inte sällan ställs människor emellan. Men jag tycker att frågan är fel ställd. Innan vi enats om vilken plats vi talar om och vilket mål vi har med ett nytt hus eller en ny stadsdel så kan vi inte besvara frågan. 

Finns det en absolut sanning? Eller är skönhet och god arkitektur en personlig uppfattning? Enklast är förstås att undvika absoluta påståenden då det är helt klart att arkitektur ser olika ut från olika tidsåldrar. Men några sanningar finns faktiskt. Till exempel så blir vi människor stressade av långa stora kvarter med höga hus utan levande bottenvåningar eller portar. Vi skyndar våra steg i den miljön. Känner oss iakttagna utan möjligheter att ta en annan väg. 

Vi blir stressade av bullriga miljöer och avsaknad av ytor att ta en paus på. Vi behöver ljus och grönska och mötesplatser som tillhör alla. Vi behöver se andra människor som också rör sig i staden för att känna trygghet. Vi behöver närliggande lekplatser för små barn, och ställen där tonåringar kan ”hänga”. Äldre människor behöver – minst – en vänlig parkbänk där man inte behöver betala för att sitta ner.

Gaturummet ska vara trivsamt. Svängda gator som håller ner hastigheten, tillräckligt många ”smitvägar” för fotgängare och cyklister, gaturum där båda sidor samspelar och också håller ner hastigheterna. Och vi behöver lösa konflikterna mellan olika fordonsslag. Utan att veta ens vilka fordon vi kommer att ha i framtiden! 

Vi människor tycker om en omväxlande miljö, men uppskattar också ett sammanhållet tema. Miljonprogrammets långa och identiskt lika huskroppar vill ingen ha idag, men nyproduktionen blir ibland så varierad från hus till hus att resultatet riskerar att bli kakafoni snarare än harmoni. 

Något som sällan diskuteras är de helt annorlunda villkor som själva byggtekniken innebär. Borta är de murarlag som till låga löner byggde husen sten för sten, borta är många av de små fabrikerna som tillverkade balkongräcken och portar efter arkitektritningar. Det modulära byggandet innebär effektivt byggande och lägre priser men riskerar att ge enahanda utformning i detaljerna. Vi vet att byggandet i vid bemärkelse är en av Sveriges största koldioxidutsläppare. Innovationsviljan inom branschen är stor och vi kommer säkert att se mer av det avspeglas både i material och arkitektur. Istället för att sikta in oss på att bygga 1920-talets stad igen så behöver vi vara medvetna om det som gör den attraktiv och omforma dessa kvaliteter till dagens förutsättningar. 

Sundbybergs nya stadskärna är ett bra exempel på ett område där vi behöver ställa rätt frågor och diskutera förutsättningarna och möjligheterna för att skapa en bra stad för framtiden. Hela projektet omfattar ett stort område som sträcker sig från Solnagränsen med den nya stationen till Ekbacken och Duvmossen. Förutsättningarna är olika och lösningarna måste också vara det. En av Stockholmsområdets – och Sveriges – mest intensiva omstigningsplatser för kollektivtrafik måste utformas för att fungera effektivt och samtidigt ge mötesplatser och grönska på det nya Sundbybergs torg. Bebyggelsen väster om Marabouparken måste ta hänsyn till parkrummet men också ge plats för den exploatering som de facto finansierar en stor del av den överdäckning som möjliggör en sammanläkt stad över järnvägen. 

Lyckas vi skapa en stad där människor trivs och känner sig trygga så vill man också bo kvar längre. Men till slut behöver den växande barnfamiljen en större bostad, och den krympande familjen en mindre. Då är det viktigt att det blir ett blandat utbud av bostadsstorlekar och bostadstyper. Vi har ännu inte sett några byggemenskaper i Sundbyberg, och heller inte några renodlade ”co-living”-projekt. Tröghet i hela bostadsförsörjningssystemet kan vara orsaken. Men kanske får vi se några sådana projekt i Sundbybergs nya stadskärna? 

Helt klart är i alla fall att framtida årsringar kommer att diskuteras och bedömas länge efter det att de upphört att vara nya. 

Christina Wilson

Ledamot i kommunstyrelsen, ersättare i exploateringsutskottet, utbildad arkitekt.