Evidence based politics

I sjukvården är evidence based medicin, på forskning baserad sjukvård, vad alla strävar efter. Jag saknar det ofta i politiken. Där handlar det alltför ofta om tyckande förklätt till att det ska vara ideologi och inte vetenskap som styr. Det skulle behövas en Upplysningstid inom politiken där slutresultatet kunde bli mer av evidence based politics. IFAU, institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, är en god källa till mer av evidence based politics. I en nyligen publicerad rapport försöker man visa vilka åtgärder som har effekt på sjukfrånvaro. I rapporten redogör man för aktuellt forskningsläge: Sjukfrånvaron i Sverige varierar kraftig över tid, mellan kön och regioner. Ligger genomgående på högre nivå än i andra industrialiserade länder (Palmer 2004). Sjukfrånvaron är lägre om intyg krävs från dag sju än om intyg krävs från dag 14 (Hesselius 2005). Sjukfrånvaron ökar om ersättningsnivån höjs (Thoursie 2006). Sjukfrånvaron ökar till följd av att taken i arbetslöshetsförsäkring är lägre än taket i sjukförsäkring (Larsson 2006). Den aktuella studien ville ge svar på vad som kunde minska sjukfrånvaron. En grupp fick en premie för närvaro. En månads utan sjukfrånvaro gav en halv bonusdag i ledighet. En grupp fick ekonomiska resurser för att förbättra arbetsmiljön. En tredje grupp utgjorde kontrollgrupp dvs ingen åtgärd. Resultatet blev att en närvarobonus hade stor effekt, framförallt på kvinnors och höginkomsttagares sjukfrånvaro däremot hade extra satsningar på arbetsmiljö små och osäkra effekter. Jag drar inte slutsatsen att arbetsmiljön är ointressant men blir däremot stärkt i övertygelsen att utformningen av ersättningssystemen i högsta grad påverkar sjukfrånvaron. När vi idag dessutom vet att sjukskrivning är en medicinsk åtgärd behäftad med stora biverkningar borde vänsterpartierna vara något mer försiktiga i sina krav om att höja ersättningsnivåerna och att gå tillbaka till de regler som gällde före 2008.