Historien lär för framtiden

Läser idag med stort intresse en artikel som en av mina förebilder, Nils G Åsling, publicerat på Newsmill.  Han kommenterar med sin långa erfarenhet de biografier som på senare tid skrivits om Olof Palme. Jag minns att min tuppkam växte när jag som 18 åring av Expressen utpekades som en av Nils G Åslings påläggskalvar. Blev lika glad när han efter valet sa att han efter valet gladdes åt att jag och Emil Källström blivit invalda i riksdagen. Jag kan inte låta bli att koppla Nisses artikel till dagens stora debatt nämligen att CUF och LUF föreslagit att Folkpartiet och Centerpartiet ska gå samman.  Han beskriver i artikeln hur folkpartistiska riksdagsmän stoppade regeringen Fälldins försök att sätta stopp för miljardrullningen till varven. Den historiskt intresserade kommer säkert också ihåg att det var en folkpartiriksdagsman, Ture Königson, som genom att lägga ner sin röst banade väg för ATP. Häri ligger den stora skillnaden mellan Centerpartiet och Folkpartiet. Partiideolgierna må ligga nära varandra, likaså ståndpunkterna i sakfrågor men vad gäller partikultur är C och Fp varandras raka motsatser. Statsvetaren Katarina Barrling har i sin doktorsavhandling på ett vetenskapligt sätt visat det vi som varit aktiva i politiken under lång tid alltid har haft på känn.  Vad gäller partikultur är Fp och V varandra snarlika, individualistiska och teoretiska medan C, Kd och ligger i det motsatta fyrfältet - pragmatiska och gruppinriktade. Det är säkert en viktig förklaring till varför C och Fp i fem av Gävleborgs 11 fullmäktigeförsamlingar ser varandra som motståndare. Sammanslagningar av två organisationer, oavsett om det är kyrkor, partier eller företag, är oerhört energikrävande.  Jag är i dagsläget inte helt övertygad om att den energin bör läggas på något så introvert. Om huvudsyftet är att i valet 2014 få en majoritet för Alliansregeringen och med två starka liberala partier tror jag att kraften bör ägnas annat.