Ett extra barnbidrag?

Under dagen har det varit stor uppmärksamhet kring förslaget om ett extra barnbidrag. Som vanligt svårt att få ut budskapet att förslaget är en del i en större helhet. För det första handlar det om att använda rätt definition av vad barnfattigdom är. I debatten om barnfattigdom finns många olika mått. Vänsterdebattörer pekar ofta på att den relativa barnfattigdomen, antalet barn i familjer med mindre än 60% av medianinkomsten ökar. Det är ett tecken på att klyftorna ökar.  Man ska då veta att Sverige är det land inom OECD som tillsammans med Danmark har de minsta klyftorna.  Att fokusera på att minska den relativa fattigdomen leder helt fel. Den relativa fattigdomen minskar när de fattiga familjerna blir lite fattigare så länge de rika också blir fattigare. Det var vad som hände under 90 talskrisen. För oss är det viktiga att de fattiga familjerna får jobb och får mer pengar i plånboken. Om det sen samtidigt går bra för Sverige så att lönerna ökar kraftigt och att därmed de rika blir rikare kan det inte vara något problem. Flyttar Kamprads och Rausings barn och barnbarn med familjer till Sverige leder det till att den relativa barnfattigdomen ökar. Än märkligare blir fixeringen när man gör ser sig om utanför Sveriges gränser. Mäter man bara den relativa fattigdomen, klyftorna så finns det fler fattiga barn i Tyskland än det finns i Turkiet. Det viktiga för Centerpartiet är att ha en politik som motverkar fattigdom. Inte som vänsterpartierna ha en politik som motverkar rikedom. Under samma period som den relativa fattigdomen har ökat så har den absoluta fattigdomen minskat kraftigt. I "Social rapport 2010" från Socialstyrelsen pekar de flesta kurvor åt rätt håll. Mellan 1996 och 2007 halverades andelen fattiga med inkomster under socialbidragsnormen. Därefter kom den ekonomiska krisen som ledde till en snabbt stigande arbetslöshet vilket ledde att de sämst ställda fick mindre att leva på mätt i kronor och ören. För det andra är det arbete som är den viktigaste boten. Barn som växer upp i fattiga familjer har i stort sett alltid en eller två arbetslösa föräldrar. Underlätta för dem som vill starta företag. Bättre villkor för företag som vill anställa. RUT avdrag, ROT avdrag, sänkt restaurangmoms, sänkt arbetsgivaravgift och förändringar i LAS leder till minskad barnfattigdom. Det sambandet måste göras klart och tydligt. Det leder till minskad barnfattigdom därför att mamma eller pappa får jobb men det leder också till ökade skatteintäkter som säkrar förskola, försörjningsstöd och socialförsäkringar. Många av barnens föräldrar lever i ett långvarigt beroende av kommunerna ekonomiska bistånd (socialbidrag). Marginaleffekten blir närmare 100% när de ska börja arbeta. Därför bör det vara möjligt att i den situationen börja arbeta och under en period behålla delar av socialbidraget. För det tredje handlar det om integration. Mer än hälften av de barnen som lever i fattiga familjer har minst en utrikesfödd förälder. Det är inte ok att det tar sju år från det att en familjeförsörjare kommer till Sverige till dess hon har ett jobb. Mer riktade insatser måste till. För det fjärde, vilket media idag hakat på, handlar det om att täta luckorna i välfärdssystemet. I Sverige finns det drygt 1,1 miljoner hushåll med barn. Antalet barn uppgår till närmare 2 miljoner. I tre av fyra barnfamiljer är föräldrarna sammanboende. 40% av barnen som lever under knappa ekonomiska förhållanden bor hos ensamstående föräldrar. Det finns 176 000 ensamstående mammor och 53 000 ensamstående pappor.  Total sett har 20% av ensamstående pappor och 50% av alla ensamstående mammor upplevt en privatekonomisk krisperiod. Stöd till ensamstående mammor och pappor är därför ett bra sätt att minska barnfattigdomen. Vi har därför föreslagit  att de ensamstående föräldrarna får ett extra barnbidrag. Reformen skulle kosta 2,7 miljarder. 40% av barnen i familjer med låg inkomst levde i familjer med tre eller fler barn. Det är bakgrunden till att den kloka alliansregeringen höjde flerbarnstillägget för ett år sedan.