En tung inre resa

Första dagen av resan i förintelsens spår är till ända. Den visar sig vara något mycket mer än vad jag trott. Framför mig såg jag en studieresa för att besöka förintelseläger men det här är något helt annat. Sakta börjar jag förstå att folkmord är något mycket mer än att många människor mördas på ett bestialiskt sätt. Det handlar om att ett helt folk utplånas. Besöket vid judiska kyrkogården med 150 000 gravstenar. Allt nu i naturens våld. Var finns de som skulle sköta gravarna frågas. Min tanke är att de är döda. Svaret blir att de har aldrig blivit födda. Europa hade 11 miljoner judar när förintelsen inleddes. 6 miljoner dödades. Då måste 5 miljoner finnas kvar? Så är det inte för 90% av alla barn och ungdomar dog. Ett helt folk gick under. Under Warzawa ghettots första år var dödligheten bland barn oförändrad. Varför? Föräldrar gjorde allt för att barnen skulle överleva. Svalt själva, gav allt till barnen. När så allt var slut dog barnen. Ljuset under dagen har varit berättelsen om barnläkaren Janusz Korczak. Hur han byggde upp ett barnhem på demokratiska principer men slutligen fick gå med sina barnhemsbarn till tåget mot förintelsen. Läs hans historia. Jag ska köpa hans bok "hur man älskar ett barn". Sakta börjar jag förstå att förintelsen var något mer än ondskefulla tyskar som mördade judar. Det är något som har stark bäring på vår tid. Den snabba studieresan till ett koncentrationsläger kommer att bli något mycket mer och betydligt jobbigare. Riksdagskollegorna Staffan Danielsson och Ola Johansson skriver också om vår gemensamma resa.