Centerpartiet lokalt

HIV och informationsplikten

Inför årets Pride verkar den politiska diskussionen handla om informationsplikten ska finnas kvar eller ej. Min uppfattning är att den ska behållas. Däremot kan Smittskyddslagen som helhet behöva ses över liksom hur domstolar straffrättsligt bedömer den som med eller utan avsikt smittar en annan människa. Smittskyddslagen handlar om hur samhället ska kunna minska risken för att smittsamma sjukdomar sprids vidare. Total är ett drygt 20 tal sjukdomar klassade som allmänfarliga, däribland Hiv. Enligt Smittskyddslagens 2 kap 2§ är den som vet eller har anledning att misstänka att han/hon bär på en allmänfarlig sjukdom skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittorisk. Det innebär en skyldighet att lämna information om smittan till andra människor som löper en beaktansvärd risk för smittöverföring. Den som har en blodsmitta som Hiv, Hepatit B eller C måste informera sjukvårdspersonal vid all provtagning liksom de måste informera sexpartners. Den som har Salmonella eller Hepatit A och arbetar med livsmedel måste informera arbetsgivaren etc. Den som inte följer läkarens anvisningar, inkl informationsplikten, kan enligt Smittskyddslagen som yttersta konsekvens, efter domstolsförfarande, tvångsisoleras. Det handlar i Sverige om ett fåtal fall, i stort sett alltid Hiv i kombination med drogmissbruk och/eller svår psykisk sjukdom. Något helt annat är att den som är smittad, oavsett smitta, och avsiktligt eller oavsiktligt smittar en annan människa kan dömas till allt ifrån grov misshandel till vållande till kroppsskada. En HD dom från 2004 är vägledande för när det ska handla om ett uppsåtsbrott som grov misshandel och när det ska handla om ett oaktsamhetsbrott som vållande till kroppsskada. En genomgång som Socialstyrelsen har gjort kommer till slutsatsen att rättsläget fortfarande är oklart. Det har snart gått tio år sedan smittskyddslagen ändrades. Det finns anledning att se över den men primärt ej i syfte att ta bort informationsplikten. Att ta bort informationsplikten för en sjukdom, Hiv, är ologiskt. Att ta bort informationsplikten för alla allmänfarliga sjukdomar får orimliga konsekvenser. Kallskänkan med Salmonella behöver då inte informera arbetsgivaren utan kan fortsätta skära sallad. Att ta bort informationsplikten för sexuellt överförbara infektioner innebär att individen med Hepatit C inte längre är skyldig att informera sjukvårdspersonal vid blodprov. Att stryka Hiv som en av de allmänfarliga sjukdomarna är inte heller önskvärt med tanke på att lagen även innebär en positiv särbehandling, gratis behandling ex vis. När den medicinska behandlingen av Hiv blivit så bra att det med säkerhet går att utesluta smittrisk, dvs effektivare läkemedel och betydligt bättre möjligheter att spåra låga halter av virus blir självfallet läget ett helt annat. Argumentet att informationsskyldigheten gör att patienter inte vill testa sig torde gälla alla allmänfarliga sjukdomar. Trots att Hiv sen mer än 20 år omfattas av informationsplikten är Sverige ett av de länder som har den högsta testningsfrekvensen. Däremot finns det anledning att fundera över hur brottsbalken hanterar spridning av smitta. Frågan är juridiskt komplicerad. Att kräva att någon faktiskt ska ha blivit smittad blir lite av att rysk roulette är ok så länge ingen dör. Att kräva att smittoöverföringen ska ha varit avsiktlig ger också ett besvärligt bevisläge.  I Danmark krävs exempelvis att individen på ett hänsynslöst sätt vållar fara för att någon smittas med en livshotande eller obotlig sjukdom för att fängelse ska kunna utdömas. Straff minskar inte spridning av viruset men det är samhällets sätt att värna brottsoffrets intressen och markera brottets allvar oavsett om den som utsätts är en blodprovtagande undersköterska eller en tillfällig sexpartner.