Närodlat vårtal i Fjärås

Vänner:

Jag åker mycket tåg och bara på den korta sträckan mellan Stockholm och Göteborg slås man av hur vackert och varierat Sverige är.

Det blir tråkigt i längden att sitta hukad över arbete, men oftast är det mobiltelefonen och det som syns utanför fascinerar mer än det som sker inne i tåget.

Vi den här tiden speciellt så är också vädrets variationer påtagliga. Solsken, snö och hagel, dimma. Många vädertyper kan passeras på tre timmar.

Vi är ju vana vid det och tänker inte på det. Naturen och vädret skiftningar är en del av det svenska, en mångfald och variation vi tar för given. Lika given som att vi här firar jul, nyår, valborg, midsommar och andra traditioner.

Årstidens växlingar betyder något för oss det ger oss något att prata om, men för inte så länge sedan var de skillnaden mellan mätta och hungriga magar, liv eller död.

Klimatet kunde driva människor på flykt då och nu börjar man prata om klimatflyktingar.

Det var missväxt, religiöst och politiskt förtryck och en hopplös fattigdom som drev människor ut på farliga resor över Atlanten då.

Nu säger vi käckt att ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder” och blir det för hemskt åker vi någonstans dit där det är varmt för jämnan, eller där det händer att det snöar.

Idag är det många som ger sig ut på farliga resor i bräckliga farkoster och i många fall är skälen de samma. Och är det då så konstigt att man vill ta med sig sina traditioner och sin tro på Gud dit man är på väg.

Meningen med en här inledningen är ju förstås att det ska bli lite vårkänsla, men också en del allvar.

• Vi kan inte räkna med att klimatet blir som det en gång var och vi kommer att se naturen förändras
• Mångfald är bra så länge vi är vana vid den och den inte utmanar våra förutfattade meningar
• Att kartbilden förändras är något vi måste vänja oss vid och att vi hela tiden ska vara beredda att sträcka ut en hand åt nya bekantskaper och sedvänjor.

Vi lever i orostider och medan vi brottas med hur vi ska hantera nyanlända flyktingar, ordna bostäder och jobb, vi ser fattiga Européer som hoppas få en liten del av vårt välstånd nedslängt i en pappersmugg utanför Systembolaget eller i tunnelbanans trappa, har vi att oroas över hur mäktiga grannar utmanar gränserna för demokrati, vår frihet och självbestämmande. Tyvärr måste vi alltid och kanske speciellt nu, var beredda på det värsta.

Ibland händer det saker som ger lite perspektiv på världen också i vår bygd. Det finns mytomspunna platser som Bräckan här och borgen Hunehals, tider då havet och sjöarna förenade människor, medan skogarna och landmassan var tillhåll för rövare, troll och rovdjur.

Då för 12 000 år sedan när inlandsisen smalt bort kom de första människorna hit söderifrån och dom bosatte sig vid vattnet där de kunde fiska. Och här har de valt att stanna kvar och skapat vår bygd och samhällsgemenskap.

För bara ett par veckor sedan hittades ett guldbleck med asaguden Odin till häst präglat på vad som tros ett romerskt guldmynt för 1500 år sedan. Folkvandringstiden kallas tiden 500 år efter Kristus, långt innan kyrkorna byggdes här i trakten.  Då rådde orostider i det som senare skulle benämnas som Syd- och Östeuropa. Det var då fornborgarna uppfördes och man uppförde högar över döda kungar och hövdingar.

Berättelsen om guldfyndet i Äskatorp berörde mig mycket både för jag är historiskt intresserad och för att historien vill berätta något för oss om den tid vi lever i nu…

Här och på Fjärås bräcka kan vi njuta av både historia och natur. Jag glömmer aldrig när vi för tiotalet år sedan hade sydafrikaner på besök. Vi klev ur bussen nere vid naturum och gick ut så vi kunde se både havet - Kungsbackafjorden och över Lygnern. Det hade just passerat en hagelskur och solen bröt fram ur mörka moln. En gåsflock flög ut över sjön och en av besökarna utbrast:

This is stunning! (Detta är fantastiskt)

Precis lika fantastiskt som man kan känna att det är att komma hem till Stafsinge, stugan vid Olofsbo och strandängarna där hemma där jag är född, när lärkan drillar och tofsvipan flyger lågt och med tvära kast några meter över marker som plöjts och harvats för vårsådd. Vår hembygd, vårt ursprung, våra gamla vänner och vår släkt betyder mer för oss än vi förstår.

Inte så långt härifrån finns det människor som av krig och oro tvingats bort från sin hembygd och sin släkt, som har sålt allt de äger för att komma hit, där de inget annat kan göra än vänta.

Vänta på besked om de får stanna - och om de fått besked att de får stanna – om deras familj kan få komma efter. Många vill inget annat än få chansen att starta om på nytt.

En sådan är Said som den 11 maj ska resa från Asylboendet här i Gödestad ner till Malmö varifrån han tror att resan går vidare till Italien dit han kom för sju år sedan. Han berättade om alla jobbpraktiker han gjort under dom tre år han varit i Sverige i väntan på asyl.

Han visade upp det lilla filmreportaget från Kyrkans tidning där han och några andra lärde sig bygga båtar under ledning av en engagerad kyrkoherde Olof Ringdahl i Gunnarp och hur han gjort arbetspraktik vid Ringhals.

Han och de andras situation är svår att ta till sig och det måste erkännas att även jag känner mig maktlös inför detta.

Vänner vi lever i en ny folkvandringstid. Den vi hade under järnåldern varade i 200 år. Ungefär så länge sedan var det som Sverige senast var i krig och som vi i Sverige fick en kung som kom från Frankrike och hette Jean Baptiste Jules Bernadotte, sedermera Karl Johan.

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna – släkten följa släktens gång” (sjunger strofen)

Så sjunger vi i den gamla danska psalmen – Dejlig er jorden, skriven av en präst i Schlesien i dagens Tyskland.

När man får egna barnbarn och ser sina egna barn vara vuxna och mitt upp i allt det där som alldeles nyss var ens egen vardag, med förskola, jobb, försöka att skapa utrymme åt egna fritidsintressen, packa bilen full med ombyten, barnvagnar och emellanåt lite umgänge med sin fru eller sambo.

Då var det ett fasligt snärj att hinna hälsa på de åldriga far- och morföräldrarna som blev skröpliga - en bit över 80 år - för att visa upp de egna småttingarna och hoppas på att föräldrarna mitt uppe i sin mest aktiva tid som lantbrukare skulle hinna med att passa dom ifall man vill ha lite tid för oss själva.

Ja tiden går och förundrad man står och ser allting upprepas.

Både glädjande och lite skrämmande!

Nu har vi kommit fram till den del av talet då vi ska få lyssna till kören (igen). Jag har själv varit med och sjungit in våren i onsdags. Det var med Riksdagskören under ledning av partikamraten och riksdagsledamoten Ulrika Carlsson från Skövde, i Bankhallen och på trappan till riksdagens huvudentré. Inte lika bra som Fjärås kyrkokör men nästan lika roligt!

Innan vi gör det så tycker jag vi ska utbringa ett leve för våren och samtidigt som vi gör det så hurrar vi för alla oss som är farfar, morfar, mormor och morfar och lite speciellt för en som nyss blev farfar för första gången och som fyller 70 år idag. Hans majestät Konungen.

Efter 200 år av fred med Bernadottesläkten och mitt uppe i en ny folkvandringstid hurrar vi för Sverige och våren.

Det leve!