Det sårbara samhället

Ola Johansson

Mitt under pågående pandemi dristar jag mig att reflektera över hur vi väljer att bygga samhällen och slutsatser vi kan dra av vår övertro på förtätning och centralisering.

Pandemin som drabbade vårt samhälle (ja hela världen) under mars och april månad, medför konsekvenser som det kommer ta oss åratal att återställa. Många kommer inte att återhämta sig, men tids nog kan vi slå oss ner i personliga möten och utvärdera.

För egen del blev det några veckor av distansarbete, bland annat för att skriva denna bloggpost. I mitt jobb, likt många andras kan det mesta skötas hemifrån. Värre är det för dem som råkat illa ut när anställningar blivit otrygga och intäkter från försäljning helt uteblivit. Vi ser ekonomisk oro arbetslöshet och konkurser komma.

Det är min förhoppning att de insatser som gjorts från staten att hjälpa företag, skjuta på skatteinbetalningar och regelförenkla har hjälpt många. Men jag vet att livsverk gått förlorade inom loppet av några dagar. Förhoppningsvis har vi när detta läses redan påbörjat återuppbyggnaden och dragit en del slutsatser för framtiden.

För min del är en sådan att allt för stor koncentration av människor och verksamheter gör samhället sårbart. Det är det decentraliserade samhället som är uthålligt. Det är i lokalsamhället man öppnar sina hjärtan och hjälps åt när något måste göras. Det är också här vi får den minsta miljöbelastningen. Det är de små skolorna som kan hålla öppet och de små kulturarrangemangen som kan genomföras, trots restriktioner. Det är i de små butikerna vi valde att handla istället för i det stora köpcentret.

Småskaligheten kan upprätthållas också i staden om vi planerar för det. Nu när många talar sig varma för mer koncentrerade och täta städer måste det ges utrymme för människor. Det är något jag tar med mig till Riksdagen när den åter öppnar och vi kan gå vidare med att bygga ett bättre samhälle för alla.