Kerstin Lundgren ger sitt perspektiv på rådande tider

I förra nyhetsbrevet skrev Kerstin Lundgren att vi skulle hoppas på det bästa men förbereda oss för det värsta då Putin spelar det långa schackspelet och är beredd på att använda alla medel för att nå sina mål. I den här artikeln delar hon med sig av sina tankar kring Rysslands aggressionskrig, och det rådande säkerhetspolitiska läget i Europa.

Kriget i Ukraina är nu inne på sin tredje månad. Om brevet från den 17 december var en fingervisning om vad som väntade så visade det timmeslånga talet från den 21 februari vad som faktiskt väntade, krig. Om säkerhetsläget var skakigt i början av februari så är det som nu hänt att likna med en säkerhetspolitisk jordbävning. Putin har med sin militära inmarsch i Ukraina den 24 februari brutit mot alla regler för internationellt samarbete som Ryssland skrivit under. Såsom FN-stadgan, den europeiska säkerhetsordningen och Europarådets grunddokument, men även mot löften i Budapest-avtalet från 1994 då Ryssland lovade att respektera Ukrainas gränser i gengäld mot att kärnvapnen flyttades från Ukraina till Ryssland.

Rysslands brutala aggressionskrig mot Ukraina följdes av att 141 av världens alla länder i FN:s generalförsamling valde att fördöma Ryssland. Kriget har även lett till att EU, tillsammans med bland annat Storbritannien, USA, Kanada, Australien, Japan, och Sydkorea, infört de tuffaste sanktionspaketen som någonsin skådats. Dessa har inte lyckats stoppa kriget men de har påverkat Rysslands framtidsplaner och skickat en mycket tydlig signal till Kina. För att möjligen ha kunnat förhindra kriget, skulle vi ha infört sanktionerna tidigare men nu gäller det i stället att hålla i och hålla ut i stödet till Ukraina, humanitärt såväl som ekonomiskt och militärt. Det kräver att ett tredje och fjärde paket även kommer till i närtid.

Putin verkar lösa sanktionsvåndan i EU kring olja och gas genom att kräva betalt i rubel för att inte stänga ner leveranserna, vilket nu har skett i några fall. Något som skulle kunna lösa eller skapa nya problem för EU. Jag utgår från att några fler än Orbán kommer välja Putins lösning och på så sätt fortsätta finansiera hans krig. Det är därför viktigt att majoriteten står fast, men det innebär förstås att vi alla kommer att få bära kostnaderna för detta, liksom för kriget. De som får bära de största kostnaderna är dock de som lever i Ukraina och i de mest utsatta länderna i världen där svält och katastrofer följer.

Den säkerhetspolitiska jordbävningen har också inneburit att Tyskland lagt om sin gamla Ostpolitik och ska nu satsa starkt på sitt försvar med siktet inställt på över 2% av BNP. Tyskland blir därmed en avgörande militär kraft i NATO. Våra grannländer i Baltikum har nu insett att de måste ändra fokus från avskräckning till försvar. Detta gäller inte minst mot Belarus som man nu ser som ett ryskt militärområde med väntade positioneringar.

Samtidigt ser vår granne Finland nu med fasa på de ryska ukaserna. De har tidigare upplevt hur det är att vara under Kremls styre när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, och de minns det finska vinterkriget och Kremls påtvingade ”Stabilitet och Vänskapspakt”. De vill inte resa tillbaka till den tiden vilket gjort att de nu har setts snabbt lägga ut en ny kurs mot ett NATO-medlemskap. Allt tyder på att den finska kursen även fått den svenska socialdemokratiska ledningen att tänka nytt. I skrivande stund har de inget offentligt svar, men mycket talar för att det nu kommer att finnas en bred majoritet för att Sverige ska göra gemensam sak med Finland och söka medlemskap i NATO, precis som Centerstämman i Falun beslöt 2015. Vi siktar därför på att bli inviterade vid toppmötet i Madrid efter midsommar. Detta sker då samtidigt som de sista debatterna äger rum i kammaren under denna, från början till slut, mycket speciella mandatperiod.

Med detta sagt så kom ihåg att kriget fortfarande pågår och att det är viktigt att förbereda oss för det värsta men hoppas på det bästa.