Nu är det politikens vilja att fortsätta reformeringen

LO-facken Karlskoga/Degerfors basunerar att Toijerutredningen skickar arbetsmarknaden åttio år bakåt i tiden. Det är bombastiskt och grundligt osant.

För åttio år sedan fanns fortfarande statarsystemet, Semesterlagen (SFS 1938:287) hade nyss förlänat arbetarna två veckor semester, arbetsveckan var sex dagar med endast söndag ledig och den allmänna pensionen började vid 67 års ålder i en tid då medellivslängden för arbetare var 48 år. De allra flesta arbetstagare känner nog inte igen sig i de omständigheterna i dag. Men att påstå att utredningen om den blev lag ”skulle föra löntagarnas position i förhållande till arbetsgivarna mer än 80 år bak i tiden” sätter strålkastaren på LO:s egentliga vilja – allt ska vara som det är och någon flexibilitet är inte aktuellt.

Reformationen av arbetsmarknaden från det hårda 40-talet till dagens starka arbetstagarposition är ett resultat av politikens vilja till förbättring och det är som en del av den viljan som LO haft sin roll. Nu är det politikens vilja att fortsätta reformeringen men nu vill alltså LO slå bakut.

Bakgrunden till Toijerutredningen är dels ett behov av att reformera arbetsmarknadslagstiftningen.

För att den ska vara applicerbar även för andra grupper än den traditionella arbetstagaren och för att bemöta de genomgående förändringar som arbetsmarknaden (både den offentliga och den privata) har att hantera, dels att ge staten möjligheter att agera när arbetsmarknadens parter inte själva kan komma överens.

Den nuvarande lagen om anställningsskydd kom till för att möta förändringarna av arbetsmarknaden som skedde under 60-talet, idag är förhållandena dramatiskt annorlunda. OECD menar att anpassning av kvalifikationer är den enskilt största produktivitetsdrivande faktorn och därmed så är numera arbetstagares kompetens den del som är viktigast för tryggheten på arbetsmarknaden.

Insändaren från LO-facken framhåller två punkter som de vill ifrågasätta med rapporten; politikerna ska inte röra arbetsrätten och utredningens förslag är obalanserade. Vi anser att insändarna här missar sitt mål – att försvara arbetstagarnas intressen.

Politiken måste kliva in när parterna inte klarar förhandlingarna själva. Politiker kan ställas till svars och representerar samhället och är därför den part som bör gå in. Huruvida förslagen är obalanserade till arbetsgivarnas fördel är svårt att förstå men måste ses ur LO:s synvinkel – det förändrar LO:s roll.

Centerpartiet och utredningen ser det som att förslagen ger en större flexibilitet för småföretag vilket är positivt för arbetstagarna genom att konflikterna mellan arbetstagare minskar och i kombination med arbetsgivarnas utökade ansvar till vidareutbildning och kompetensutveckling förbättras arbetstagarnas möjligheter och därmed försvaras arbetstagarnas situation. Att rapportens förslag skulle vara att arbetstagare skulle tvingas till en livstids provanställning kan bara ses som en realitet om man betraktar arbetstagare som legobitar vilka kan flyttas runt hur som helst – vi ser det som att ett gott arbete ska innebära en god arbetssituation och att alla är inte lika och utbytbara. Att det skulle drabba sjuka och funktionshindrade är inte en fråga för arbetsmarknaden utan en fråga för det sociala skyddsnätet vilket inte är något som rapporten saboterar. Att LO använder det som slagpåse är populistiskt.

Centerpartiets tydliga ställning är att en reformation behövs för att fler livskraftiga företag ska kunna expandera och våga nyanställa, att sänka tröskeln till arbete för de svagaste och motivera arbetsmarknaden till utveckling. Arbetsmarknaden är en av de mest centrala delarna av ett samhälle och att vägra utveckling är dels historiskt blint dels oansvarigt.

Simon Jansson
Inga-Lill Andersson

Centerpartiet Karlskoga