Stora utmaningar för folkhälsan

I Sverige just nu pratats och skrivs väldigt mycket om sjukdomar och specifikt pandemin. Det stannade inte vid en första eller andra våg utan nu är vi inne i en tredje våg. Restriktioner och inskränkningar har tagits till för att försöka begränsa spridning och man har försökt göra det bästa av situationen av nödvändiga orsaker. Trots detta ser man ju ändå framför sig att det nu med hjälp av vaccin ska ebba ut och försvinna så att vi kan återgå till ”det normala”. Men frågan blir genast om allt blir som det var innan?

I olika mätningar kan man se att antalet upptäckta cancerfall inte legat på samma nivå nu under pandemin som tidigare. Det är såklart allvarligt och risken är att många ådragit sig onödigt lidande på grund av att man väntat med att söka vård. Det kan också vara så att man väntat för länge, så att sjukdomen spridit sig och blivit obotlig. Man pratar på detta och flera andra områden ofta om vårdskuld. Skulder brukar ju mätas i pengar men det finns flera faktorer att mäta, bland annat onödigt mänskligt lidande. Det finns nog en mycket större mängd av underliggande vårdbehov som vi inte sett ännu. I pandemins spår, där många människor avstått kontakt med andra människor, ser vi också tendenserna till att den psykiska hälsan blivit sämre. Människan som är en social varelse, behöver andra människor och vill ha mänsklig kontakt. Det vore väldigt konstigt om det inte kommer visa sig bli en utmaning för vården. Det är ju också så att det är till största delen den äldre befolkningen som varit hemma och som få ta detta ansvar. I några kommuner och regioner har man redan nu försökt att påverka detta genom att medarbetare får vara personer man kan kontakta när man har behov av att prata. Men räcker det? Kan vi ställa om vår vård och omsorg så att vi klarar detta?

Så kommer vi kanske till den största ”vårdbomben”?! Barn och ungdomar har nästan helt fritt kunnat röra sig i samhället under pandemin. Men undervisning har i mångt och mycket skett utifrån hemmet. Vi har sett och hört att många aktiviteter som främjar rörelse och en god hälsa har minskats ned eller rent av ställts in för att minska spridningen. Stillasittandet har helt enkelt också ökat. Kanske inte så allvarligt kan tyckas. Men det är helt fel. Det är i unga år som vi lägger grunden för ett hälsosamt och bra liv. Vi lägger grunden med levnadsvanor som vi sedan tar med oss in i det vuxna livet. Har vi då minskat ned eller rent av tagit bort främjandet av rörelse och motion kommer det att påverka hela generationen - flera årtionden framöver. Aktiviteter för mindre barn har varit öppen och även för ”elitidrottande” ungdomar. Men kanske inte ungdomar i gemen och det är där det farliga kommer in. Har vi, för att minska pandemins spridning, påverkat så den yngre generationen fått vanor som på sikt är sämre för dem så att vår folkhälsa också kommer att påverkas negativt? Fram tills nu har alltid medellivslängden för människor i Sverige alltid ökat. Men hur blir det i framtiden? Detta kommer vi framöver att få se svaret på. Den och många andra hälsopolitiska frågor kommer att vara frågor som vi kommer att arbeta med efter att pandemin har ebbat bort. Det är viktigt att vi drar lärdomar av detta så att vi vid liknande fall i framtiden är beredda med åtgärdsplaner och riktiga beslut så att vi inte behöver famla i blindo. Erfarenheterna får vi ta och samla in när denna pandemi är över. Då kan man få en bättre överblick över vad som gjordes rätt och vad som var mindre bra. Vi måste tillsammans vara beredda på utmaningar som kommer och samtidigt prioritera en bred barn- och ungdomshälsa.

Roger Sandström (C)
Ledamot av Region Östergötlands Hälso- och Sjukvårdsnämnd
Ledamot av Beredningen för folkhälsa