Centerpartiet lokalt

1910-talet

Bild

Sverige var kring sekelskiftet ett samhälle i snabb omvandling, med snabbt växande industri och urbanisering. Motsättningarna var stora mellan det gamla och det nya, mellan kapital och arbete. Storstrejken 1909 var ett uttryck för det.

Jordbrukarna hade hamnat i kläm i utvecklingen, och kände att de saknade talesmän som kunde företräda dem. Det gamla Lantmannapartiet, som under slutet av 1800-talet hade dominerat tvåkammarriksdagen, var upplöst. Inget av de moderna partier som växt fram tog sig i första hand an jordbrukets och landsbygdens sak. Många landsbygdsbor röstade på högerpartiet. Men högern tog alltför stor hänsyn till industrihögerns intressen.

Socialdemokraterna organiserade många lantarbetare, men intresserade sig
första hand för den framväxande industrin.

Trots att en majoritet i landets befolkning arbetade inom de gröna näringarna, som företagare och som anställda, hade man svårt att få fram sina synpunkter via politiken.

Carl Berglunds upprop Bröder låtom oss enas var en maning till samling bland landsbygdsbefolkningen. Den blev startskottet till en kampanj för att bygga upp ett nytt parti ett bonde- eller landsbygdsparti.

Bondepartier i andra länder

Bondepartier, eller agrarpartier som de ofta kallas, bildades i en rad länder kring sekelskiftet. Ett antal av partierna slog sig samman till den gröna internationalen, eller Internationella Agrarbyrån, grundad 1921, med säte i Prag. Viktiga partier var PSL i Polen, där premiärministern Wincenty Witos var ledargestalt, och bondepartiet i Bulgarien med premiärminister Alexander Stramboliiski i spetsen, det tjeckiska bondepartiet , med sin ledare Antonin Svehla som senare blev premiärminister, småbrukarpartiet i Ungern, nationella bondepartiet i Rumänien, bondeförbundet i Lettland, det finska agrarpartiet m fl.

Agrarpartierna arbetade för bättre villkor för den majoritet av befolkningen som arbetade i jordbruket, för rättvisa villkor mellan stad och land, för utbildningsmöjligheter mm. De befann sig i allmänhet i mittfältet i politiken, och motarbetade framväxande fascistiska rörelser under mellankrigstiden, och blev därför offer för nazismen under ockupationen. Efter kriget vann flera av partierna segrar i fria val, men blev sedan utsatta för kommunistisk förföljelse. Bara i Norden kom agrarpartierna att överleva, och ombildas till centerpartier (Sverige, Finland, Norge). Flera av de här partierna har återuppstått efter murens fall och samarbetar nu åter med centerpartiet.

Bröder, låtom oss enas!

Carl Berglunds upprop i tidningen Landsbygden 1910

Industri, kapital och arbete var för sig och på de mest skilda områden sluta sig samman i föreningar för att skaffa sig större inflytande i allmänna angelägenheter och bereda sig större fördelar i ekonomiskt avseende.

Den jordbrukande befolkningen allena tycks inte förstå sina intressen, utan låter sig ledas och exploateras av de övriga. Följderna bli givetvis förlustbringande för den stora massan av dem. De måste, om någon rättelse skall komma till stånd, taga sina sociala och politiska intressen i egen hand.

Kasta vi en blick på detta område, så äro de orättvisor, som trycka
lantbefolkningen, både många och stora.
Kommunalutskylderna för landsbefolkningens samtliga medlemmar och samma
inkomst äro cirka 3 gånger så stora som för städerna.
Det är huvudsakligen landsbygdens befolkning, som utan motsvarande förmåner av sina små inkomster får betala de kolossala förmögenheter, som
storindustrin skapar genom ringar och trustbildningar. Det är en beskattning långt större än den, som pålägges av stat och kommun, och vars stegring ännu icke kan överskådas. Nationens förmögenhet samlas på detta sätt på ett fåtal händer, under det att den stora massan allt mera utarmas.

Arbetskrafter och förnödenheter av alla slag stegras oavbrutet, blott jordbrukets produkter förbliva, bortsett från tillfälliga fluktuationer, sedan åratal tillbaka på samma nivå.

Bönderna kunna icke tillnärmelsevis betala sina arbetare och hemmavarande
barn så som industrin betalar de i dess tjänst anställda. Den naturliga följden blir en alltför stark emigration till städerna och Amerika.
Landsbygden avfolkas till stort men för jordbruket, som dock i avsevärd
framtid måste förbliva landets modernäring.
Bönderna bli efter detta system , om fortsättningen blir den närvarande lik, inom icke allt för avlägsen framtid endast hårt skuldsatta arrendatorer å jord, som endast till namnet är deras egen. De tryckas ned till en pariaklass. (Den nu införda proportionella valmetoden sätter lantbefolkningen under ett förmyndarskap, vars hårdhet och följder de kanske för sent komma att erfara. Allmänhetens inflytande på de av självgjorda valkommittéer ledda allmänna valen blir endast dekorativt vid s k valmöten, i det att den endast har att sanktionera vad kotterier i förväg och i hemlighet beslutat.)

De politiska partierna komma att överbjuda varandra med stora fraser i
främjandet särskilt av böndernas intressen, under det att de i sina gärningar alltjämt förbliva penningmaktens ödmjuka tjänare.

Lantbefolkningen delas emellertid av deras åtgöranden i skilda klasser, som vid behov spelas ut mot varandra. Det säger sig självt att vinsten av dessa manövrer icke kommer allmogen till godo. (För att i någon mån motarbeta dessa och andra förhållanden behöver lantbefolkningen en press som ärligt för dess talan.

Det är på grund därav undertecknade anse utgivandet av en veckotidning
Landsbygden vara av behovet påkallat.)
Lantbor, denna tidning är icke tillkommen för vinnings skull, den är till för att vara Eder egen, för att främja de intressen som äro Edra. Den skall icke smeka Eder, som vissa tidningar för sed hava, för att Ni skola förbliva i politisk sömn och likgiltighet, utan den skall söka väcka Eder till eftertanke, samla Eder till enighet och styrka, föra Eder till storm och strid mot de värst tryckande orättvisorna, dess högsta ideal skall vara en självständig och välmående allmogeklass.
(För att den skall lyckas i detta både sitt och Edert gemensamma mål, måste Ni stödja den genom att prenumerera på och annonsera i densamma.)

Gimmene i november 1910
Carl Berglund

Förutom Carl Berglund hade 24 i orten kända lantbrukare undertecknat uppropet.

Första världskriget 1914-1918. Livsmedelsbrist och hungerkravaller.
Bondetåget 1914. Parlamentarismens genombrott 1917. Allmän och lika rösträtt 1919.
Carl Berglunds upprop i Landsbygden 1910 var bara ett av många initiativ för att bilda ett bonde- eller landsbygdsparti. I Västergötland verkade också Karl Andreasson i Åsen. Berglund använde sin tidning för att sprida budskapet, och vid sin sida hade han flera redaktörer, som kom att bli viktiga agitatorer och organisatörer.

John Kjellman, som varit en av socialdemokraternas pionjärer, reste land och rike runt och bildade sockenföreningar för bondeförbundet. Elfrid Dürango var en annan. Berglund och Dürango kom i konflikt och bildade tillsammans med Karl Andreasson det konkurrerande Svenska Bondeförbundet. I Skåne bildades ett år efter bondetåget Jordbrukarnas Riksförbund, som hade en mer försvarsvänlig och konservativ profil. 1916 hölls en första riksstämma med bondeförbundet och Erik Eriksson i Spraxkya valdes till ordförande, med Berglund som sekreterare. 1917 kom båda partierna in i riksdagen med sammanlagt tolv mandat.