Tal till nationen – Mitt Sverige 2028

SVT 23 april 2018

Höstens val är ett vägval.

Då väljer vi vilken riktning Sverige ska ta mot framtiden.

Det finns krafter i vårt samhälle som vill backa bandet.
Ta oss bakåt till en svunnen tid.
Krafter, som sprider hat, som sprider rädsla.

Vi ser hur judar och judinnor inte vågar visa sin tro offentligt, av rädsla för hot och våld.
Vi ser hur främlingsfientliga krafter mobiliserar, och hur nazister vandrar öppet på våra gator.
Vi ser hur islamister uppmanar till särbehandlande lagar och hetsar till våld. Hur de med berått mod hotar vår fria demokrati.
Och vi ser skjutningar, brända bilar och förstörda butiker i utsatta områden. Respekten för lagar, poliser och varandra saknas helt på vissa håll.

De krafter som ser slutenhet och främlingsfientlighet som framtiden har tyvärr blivit allt vanligare i vår absoluta närhet.
I Storbritannien, där Brexit är på väg att bli ett faktum och man återigen reser hinder mot omvärlden.
I Ungern, där Viktor Orbán gör sitt bästa för att strypa de fria medierna, tysta de kritiska rösterna.
Och vid upprepade tillfällen i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och för drygt ett år sedan också i Sverige. Terrorister som dödar barn och vuxna på öppen gata. Oskyldiga människor mitt uppe i vardagens sysslor.

***

Den kamp mellan värderingar som pågår i hela västvärlden är en kamp jag vägrar att förlora.
För när misstro breder ut sig, behöver vi skapa tillit.
När främlingsfientligheten börjar slå rot, behöver medmänskligheten växa.
Och när slutenhet riskerar att breda ut sig, måste samarbete vara vägen framåt.

För Sverige är ett fantastiskt land på så många vis.
Här får kvinnor och män rätt till samma skolgång.
Till utbildning och till trygghet om man förlorar jobbet.
Här finns gemensam betald sjukvård och nån som tar hand om dig när du blir gammal.
Här finns lummiga skogar, öppna landskap och moderna städer.
Här får man älska vem man vill.

Så när hat hotar att förpesta vårt land, måste vi stå upp mot dem som hatar.
När parallella skuggsamhällen växer fram.
När Sverige riskerar att delas, mellan de som känner sig som en del av samhället, och de som står utanför.
Då måste vi våga göra förändringar som håller ihop Sverige.
Så att du som känner oro, istället kan känna framtidstro.

***

Jag vill att framtidens Sverige ska vara starkare, friare och tryggare.

Men för att komma framåt finns mycket att lära av vår historia.
Låt mig därför ta er med tillbaka, ungefär 25 år i tiden.
Till min hemby i Småland, i Gnosjöregionen.
Till Maramö.

Lugnt. Tryggt.
Och en stark kontrast till det fruktansvärda krig som då härjade på Balkan.
Ett krig jag själv visste lite om, men som mina nya kompisar i skolan under låg- och mellanstadiet kände till alldeles för väl.

För när jag var åtta år gammal bröt kriget på Balkan ut. På bara ett år kom nästan 70 000 flyktingar till Sverige. Många av dem till oss i Småland.

Jag hittade vänner i Nikola, Tina och Arlinda.
Från början talade vi inte samma språk, men trots det lärde vi oss matte och svenska tillsammans i skolan.
Gjorde utflykter i skogen och spelade fotboll.

Ibland lekte vi hemma hos varandra.
Mina nya kompisars mammor och pappor, och deras landsmän, kunde inte heller svenska så bra.
Och med sig i bagaget hade de minnen som spökade, precis som många som kommer till Sverige idag.
Det brutala kriget. Etniska rensningar. Våldtäktsläger där kvinnor, de yngsta bara 12 år gamla, gång på gång utsattes för sexuella övergrepp.

Även om jag var väldigt ung, var det lätt att förstå att många mådde dåligt.
Men kommunen, företagen och föreningslivet bestämde sig för att göra allt de kunde för att de nyanlända skulle komma in i samhället.
De lokala företagarna såg möjligheterna i människorna som flyttat hit.

De vågade öppna dörren.
De vågade anställa.
Och om de inte själva kunde anställa, kunde de tipsa om någon annan småföretagare som behövde en medarbetare till.
Lokalsamhället slöt upp, och delade med sig av sitt kontaktnät.

I området fanns många industrijobb, som varken krävde perfekt svenska eller långa utbildningar.
Det gick att lära på jobbet, både hur man körde maskinerna och hur man pratade språket.
Det var inte de bäst betalda jobben, men det var en väg in i samhället och gemenskapen.

Bara några år efter flyktingvågen hade nästan nio av tio bosnier i regionen ett arbete.
I Malmö däremot, var det bara tre av tio som på samma tid fått ett jobb.
Där fanns inte samma företagsklimat, inte lika många jobb. Inte samma engagemang. Och där fanns inte den attityd som såg möjligheterna i alla de nya människor som kommit.

Det här har naturligtvis präglat mig.
Att växa upp med ett levande entreprenörskap och den berömda Gnosjö-andan runt knuten.
Att se, med egna ögon, att integrationen kan fungera.

Svensk integrationsdebatt ska naturligtvis handla om Rinkeby och Rosengård, men också om Gnosjö och Värnamo.
Om hur målmedvetna insatser, samarbete och tillit mellan människor, faktiskt gör skillnad.

Och eftersom jag vet att integrationen kan lyckas, blir jag också så frustrerad när den inte gör det.
För i utanförskapsområden, förorter och i många kommuner.
Där breder arbetslöshet, utanförskap och otrygghet ut sig.
Tilliten till myndigheter minskar.
Respekten för lärare, poliser. För andra människor försvinner.
Tron på en själv bryts ner.

För att vända detta måste vi våga göra förändringar.

Att lyckas med integrationen är en av vårt lands stora ödesfrågor.
Framför allt behöver vi ge fler möjligheten att få sitt första jobb.
För det är jobben och företagandet som är nyckeln till en fungerande integration.

Och om företagare i hela landet ska våga anställa någon som är helt ny på den svenska arbetsmarknaden.
Precis som de anställde mina kompisars föräldrar på 90-talet.
Då kan det inte vara dyrt och krångligt som idag.
Om utanförskapet ska minska måste det bli billigare att anställa nyanlända, men också andra med utsatt ställning på arbetsmarknaden. Unga som hoppat av gymnasiet, långtidsarbetslösa, och personer med funktionsnedsättning.

Det måste finnas möjlighet att ta ett jobb till en lite lägre ingångslön, för att få chansen att testa sina färdigheter och lära på jobbet.
Få möjlighet att försörja sig själv.
Komma bort från låga bidrag och utsatthet.
Till kollegor och samhörighet.
Till karriär och lönehöjningar.

Få möjlighet att vara med och bidra.
För idag får alltför många aldrig ens chansen att visa vad man går för.

Klyvningen på den svenska arbetsmarknaden går inte mellan de som tjänar mycket eller lite.
Den går mellan de som har en lön, och de som inte haft en på många år. Kanske aldrig någonsin. De som riskerar att aldrig få någon.

Drygt 20 procent av dem som flyttat till Sverige från ett annat land saknar jobb.
Arbetslösheten är fem gånger så hög som hos inrikes födda.
Misslyckas vi med jobben misslyckas vi också med integrationen.
Och då kommer vi få lida för det under lång tid framöver.
Trots detta har praktiskt taget ingen förbättring skett för dessa människor de senaste åren.

Därför behövs ett nytt ledarskap, som inte bara ser problemen utan också vågar pröva nya lösningar.
Som vågar riva den mur som byggts upp runt arbetsmarknaden.
Som ser på företagare som jobbskapare och bidrar till ett företagsklimat i världsklass.

Och därför behövs ett nytt ledarskap som orkar ta kampen om värderingar.

Orkar stå för medmänsklighet.
Som ser på människor som resurser, inte som en belastning.
För när andra vill svartmåla och misstänkliggöra människor som ser annorlunda ut, som har en annan bakgrund, vill jag göra som jag lärde mig när jag växte upp.
Se potentialen i att människor vill komma hit och arbeta.
Förstå drivkraften i att vilja skapa sig ett bättre liv, både för sig själv och för sin familj.
Se det fantastiska i allt som småföretagare och eldsjälar runt om i landet gör för att ge fler människor en chans.
Samverka med föreningslivet och backa upp deras initiativ.

***

För i höst står vi inför ett vägval.

Ska vi jagas av rädslan.
Gå bakåt. Mot mindre frihet. Där människor, grupper och nationer ställs mot varandra av rädsla.
Där Sverige fortsätter att delas, mellan de som är innanför och de som hamnat utanför.

Eller ska vi gå framåt.
Göra Sverige mer modernt och företagsamt.
Grönare och tryggare.
Där människor kan bestämma mer över sitt eget liv.
Där trygghet och möjligheter finns i hela landet och för alla.

Jag vill se ett samhälle som bygger på tillit, istället för misstro.
Medmänsklighet, istället för främlingsfientlighet.
Samarbete, istället för slutenhet.

Vi står inför ett vägval och jag har valt min väg. Jag väljer att gå framåt.

Tack för att ni lyssnat.