Centerpartiet lokalt

Ord och inga visor

Socialstyrelsen har idag kommit med svidande kritik mot barn- och ungdomspsykiatrin. Kvaliteten är så skiftande i landet att den ej längre uppfyller lagens krav om en god hälsa och vård på lika villkor.

För att belysa skillnaderna väljer man att beskriva två patienter som visar att vården ges på helt olika villkor. Exemplen är hämtade från Socialstyrelsens tillsyn och beskriver autentiska fall. Det finns en del att ta tag i...

Patient A och B
Barnen hade liknande symtombild med ”bråkighet”, motorisk oro och ag-gressivitet mot andra barn, parat med oförmåga till kamratkontakt. De var ungefär lika gamla när föräldrarna sökte hjälp hos BUP. Båda barnen var i sexårsåldern, och föräldrarna sökte BUP efter att förskolan eller skolan uppmanat till detta.
Patient A
och hans föräldrar fick tid för bedömning omgående. Efter ett bedömnings-samtal hos kuratorn, med noggrann anamnes, diskuterades ärendet i teamet. Patienten undersöktes tidigt av en läkare, även med somatisk undersökning. BUP inhämtade uppgifter från barnavårdscentralen (BVC), föräldrarna och skolan. Det blev tidigt klart att en neuropsykiatrisk utredning skulle göras, och skolan tog ansvaret för att göra en s.k. basutredning med hjälp av skol-psykologen. BUP upprättade en gemensam behandlingsplan med skolhälso-vården och elevhälsan, tillsammans med föräldrarna. Utredningen ledde fram till diagnosen ADHD och avslutades hos BUP drygt ett halvår efter den första kontakten. Det framkom av dokumentationen att BUP gjort diffe-rentialdiagnostiska ställningstaganden och på vilka grunder man ställt dia-gnos. Under mellantiden samverkade BUP väl med andra som gjorde insat-ser för barnet och familjen. Bl.a. gjordes pedagogiska insatser i skolan, och föräldrarna fick utbildning. Från BUP deltog huvudsakligen en psykolog och en sjuksköterska i kontakterna, med hjälp av vissa läkarinsatser. Patien-ten fick läkemedelsbehandling, och uppföljningen visade att patientens och familjens situation hade förbättrats betydligt. Det fanns ett tydligt och väl dokumenterat teamarbete kring patienten.
Patient B
och hans föräldrar träffade BUP tillsammans med skolan i ett nätverksmöte. Ärendet tilldelades kuratorn som träffade föräldrarna först efter fem måna-der och därefter bedömde patienten under sju månader med s.k. samlek i sandlåda. Kuratorn bedömde att patienten behövde terapi, utan att ställa en mer specificerad diagnos. Terapin vidtog och bestod också av samlek i sandlåda. Att döma av dokumentationen föreföll kuratorn vara ensam be-handlare, och det fanns ingen dokumentation från någon form av teamdis-kussioner. Det fanns inte heller någon behandlingsplan eller några behand-lingsmål. Efter ytterligare åtta månader avbröt föräldrarna behandlingen och krävde att barnet skulle utredas för ADHD. Skolpsykologen började testa barnet. Efter beslut om ADHD-utredning skickade BUP en remiss till klini-kens eget neuropsykiatriska team. Ett halvår senare påbörjade BUP en egen basutredning. Efter ytterligare ett halvår ställdes även i detta fall diagnosen ADHD. Ett år efter diagnosen fick barnet läkemedelsbehandling, dvs. nästan fyra år efter att familjen sökt hjälp första gången. Det fanns få tillfällen då samverkan med skolan dokumenterats under förloppet.