Dödshjälp

Jag har under mina mer än tjugo år som läkare fått erfarenhet av döende barn och vuxna. Jag har aldrig slagits av tanken att det skulle finnas behov av aktiv dödshjälp eller läkarassisterade självmord. Min erfarenhet är också att de läkare som arbetar med människor i livets slutskede, oavsett om det är vuxna eller barn, brinner av en vilja att förbättra vården. Det handlar om allt från effektivare smärtstillning till att på ett bättre sätt stötta de anhöriga. Ytterst en fråga om att förbättra kvaliteten i de sista dagarna och timmarna i livet. Däremot har jag aldrig hört någon kollega önska möjligheten att påskynda döden. Att tillåta läkarassisterade självmord har prövats. I den amerikanska delstaten Oregon finns möjligheten för läkare att skriva ut dödspiller. Sedan starten 1998 till 2007 har antalet recept och antalet genomförda självmord ökat stadigt med ca 300%, utan tendens att avta. Under 2007 hade ingen patient som fått recept genomgått psykiatrisk undersökning för att utesluta depression trots att en rapport konstaterat att 20% av de som fick recept med dödliga läkemedel led av depression. Senaste veckorna har vi dessutom fått en debatt om vad som är tillåtet inom sjukvården vid vård i livets slutskede. Det är viktigt att klargöra att det redan idag är det lagligt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling och att som patient kräva att livsuppehållande behandling ska avslutas. Redan idag är det också lagligt att i vid vård i livets slutskede kraftfullt ångestdämpa, smärtstilla och ge sömnmedicin även om konsekvensen blir att livet blir kortare. Det tillgodoser det önskemål döende patienter har om att ej behöva lida. Däremot är det förbjudet att ge läkemedel i syfte att förkorta livet. Aktiv dödshjälp strider helt mot läkaretiken som den formulerats sedan mer än två tusen år. Vi ska alltid stå i livets tjänst genom att bota, lindra och trösta. När man motiverar läkarassisterade självmord med att det finns situationer där sjukvården ej klarat sitt uppdrag nämligen att i livets slutskede trösta och lindra smärta, oro och ångest så måste slutsatsen av dessa misslyckanden istället vara att förbättra vården i livets slutskede, inte att medverka till självmord. Får sjukvården som uppgift att bistå i att avsluta liv kommer allmänhetens förtroende för sjukvården allvarligt försämras. Det kan noteras att det inte är svårt sjuka, handikapporganisationer, funktionshindrade som förespråkar den aktiva dödshjälpen utan människor som möjlighen kan betecknas som anhöriga. Som frisk tjugofemåring blir lidande och sjukdom svårt att ta till sig och man begär då ett enkelt svar från samhället nämligen att få hjälp att avsluta sitt liv. Det visar också det tänkbara dilemma som svårt handikappade och sjuka skulle hamna i. Med hänsyn till de anhöriga känna sig tvingade att begära läkarassisterat självmord för att lindra lidandet för de nära och kära. Hur ska man vara säker på att det är den svårt sjukes vilja och inte de anhörigas outtalade önskemål. Läkarassisterade självmord också i direkt motsats till samhällets och sjukvårdens mål att minska antalet självmord. Låt oss förbättra vården i livets slutskede istället för passera en etisk och moralisk gräns som leder till ett sluttande plan. Anders W Jonsson barnläkare och politiskt sakkunnig ( c ) på Statsrådsberedningen