Uranbrytning

Jag blev idag uppringd av Hudiksvallstidningen för att svara på varför jag, till skillnad från majoriteten av de centerpartister som besvarat SNF:s enkät, inte ville ha en nationell lagstiftning som förbjöd uranbrytning. Redan när jag under våren svarade på enkäten tyckte jag att frågan var märkligt ställd. Jag liksom Centerpartiet är emot uranbrytning i Sverige. Minerallagen är stark. Det krävs en noggrann central miljprövning under miljöbalken och sen har kommunen ett absolut veto. Den miljöförstöring som blir resultatet av uranbrytning påverkar huvudsakligen den kommun där brytningen sker. Det är därför viktigt att kommunen har ett absolut veto. Om man istället skulle välja att ändra lagen så att riksdagen beslutar om uranbrytning ska vara tillåten eller inte finns risken att det nationella intresset av att uran bryts i landet väger tyngre än det lokala intresset att inte få sin närmiljö förstörd. Kommunalt veto är därför ett effektivare sätt att stoppa uranbrytning än nationell lagstiftning. Centerpartiet har också ställt sig bakom en översyn av minerallagen för att pröva möjligheten att stärka det lokala inflytandet redan i projekterings- och provborrningsstadiet.