I dödens närhet

Som riksdagsman har man möjlighet att lägga förslag till lagändringar. Få om ens några motion bifalls men det är ändå ett sätt att väcka en politisk fråga. Jag har lagt tio motioner varav två handlar om döden.  Den första berör vad som sker när det som inte får hända ändå händer. Ett minderårigt barn blir föräldralöst för att den ena eller båda föräldrarna dör. Den ensamstående mamman som drabbats av en dödlig sjukdom har idag ingen rätt att planera för vad som ska hända med sin  dotter efter sin död. Den makten ligger helt hos kommunen och i praktiken hos en socialsekreterare.  Det finns föräldrar som gör en muntlig överenskommelse eller till och med en skriftlig med mor- och farföräldrar, gudföräldrar, vänner eller syskon om att de vill och accepterar att gå in i föräldrarnas ställe om en olycka skulle ske. Den typen av överenskommelser är, även om de är undertecknade och bevittnade, rättsligt sett helt värdelösa. Det finns inget utrymme i lagen för att ”vårdnadstestamenten” ska vara vägledande. Praxis är att socialsekreterare som handlägger den här typen av ärenden ser om det finns några önskemål från föräldrarna och går sedan igenom hur kretsen av närstående ser ut. Flera faktorer beaktas som exempelvis geografi, jobb och ålder. Om barnen är under fem år är det endast i undantagsfall som mor- och farföräldrar kan vara aktuella, eftersom de per definition anses för gamla. Att socialtjänsten beslutar är en rest från ett Sverige där staten alltid visste bäst. Familjen måste få återta ansvaret för barnets framtid från staten. De personer som med mycket få undantag är mest lämpade att fatta beslutet är barnets föräldrar. De känner sitt barn bättre än någon annan och vet därför, bättre än någon socialsekreterare vad som skulle vara bäst för barnet om det fruktansvärda som inte får hända ändå skulle inträffa. Jag har föreslagit att lagstiftningen måste ge föräldrarna trygghet i att veta att barnen kommer att må väl även om det värsta skulle hända. Ett beslut fattat av barnets föräldrar bör därför ges legal status och endast i undantagsfall kunna omprövas av sociala myndigheter. Som förälder är man skyldig att göra allt för att ens minderåriga barn ska ha en trygg och kärleksfull uppväxt. Däremot borde man inte som idag vara tvingad att låta vuxna barn ärva hälften av kvarlåtenskapen. Det beslutet ska var och en kunna fatta själv. Idag år hälften av den arvslott, som enligt lagen tillkommer bröstarvinge, en så kallad laglott. Den kan aldrig testamenteras bort. Det innebär att man inte fritt får förfoga över sin egendom. Den som av något skäl vill att kvarlåtenskapen helt ska tillfalla annan än bröstarvinge måste före sin död ge bort vad han äger och har. De allra flesta vill säkert att barnen ska ärva men min poäng är att det ska vara frivilligt. Den 80 åriga kvinnan som de senaste 40 åren inte haft någon kontakt alls med sin son ska kunna välja att låta grannens dotter ärva utan att behöva trixa med att före sin död skänka bort ägodelarna. Föräldrars skyldighet ska vara att ge kärlek och trygghet till minderåriga barn. Vem som däremot ska få ärva borde alla själv få råda över.