UNICEF och barnfattigdom

Att barn växer upp i familjer med knappa ekonomiska resurser är ett problem. Minska barnfattigdomen handlar färmst om se till att båda föräldrarna har jobb. Sverige har lyckats mycket bra men det finns mer att göra.  Det som förvirrar diskussionen om ett allvarligt problem är den uppsjö av olika mätningar som används för att beskriva situationen. Senast i raden har kommit en rapport från UNICEF. I media skildras den som att Sverige är ett av de sämsta länderna för fattiga barn. För den som läser hela rapporten framkommer en helt annan bild. UNICEF har undersökt hur många barn som saknar två eller flera av 14 kriterier som anses normala och nödvändiga för barn i ett rikt land. Det kan röra sig om tre mål mat om dagen, två par skor som är tillräckligt stora, en lugn plats för att kunna göra läxor, pengar till skolutflykter eller en internetuppkoppling. Resultatet visar att 13 miljoner barn saknar tillgång till grundläggande saker som är nödvändiga för deras utveckling. I Sverige gäller detta för 1,3 procent av barnen, vilket ger en topplacering strax under Island. Rumänien, Bulgarien och Portugal hör till de länder som ligger sämst till, men även i rikare länder som Frankrike och Italien är det mer än 10 procent av barnen som på olika sätt är berövade sina utvecklingsmöjligheter. UNICEF visar också att Sverige hamnar högt upp i rankningen när det gäller andelen barn som lever under den nationella fattigdomsgränsen, som definieras som lägre än 50 procent av medianinkomsten. I Sverige är det 7,3 procent av barnen som gör det, vilket innebär en åttondeplats. Vad som skrivs om i media är den del där UNICEF tittat på var golvet ligger i trygghetssystemet. Det mäter man genom att utgå från medianinkomsten i landet och sen mäta golvet i procent av medianinkomsten. I Sverige är golvet i de flesta fall socialbidragsnormen. Eftersom Sverige har en mycket god ekonomi och lönerna stigit kraftigt de sista tio åren har medianinkomsten ökat. Socialbidragsnormen justeras dock bara upp med hur konsumentpriserna har ökat. Om lönerna ökar mer än vad priserna gör blir alltså effekten att Sverige halkar ner i UNICEF mätningen. Hade lönerna istället legat stilla och priserna ökat hade det sett bättre ut i mätningen. I den svenska debatten om barnfattigdom ska man också komma ihåg att merparten av barn som klassas som fattiga är barn vars föräldrar kommit till Sverige som flyktingar.  Om hundra barn flyr från miserabla förhållanden i krigets Somalia och får en trygg hamn i Sverige innebär det rent krasst att den svenska barnfattigdomen ökar. Jag är helt övertygad om att de somaliska barnen inte ser det som ett problem. Själv är jag stolt över att Sverige har en generös flyktingpolitik även om det kan betyda att vi får anstränga oss lite extra för att föräldrarna till barnen snabbt ska komma i arbete och inte alltför länge vara beroende av socialbidrag. Jag vill på inget sätt påstå att det inte är ett stort problem att vi har några hundratusen barn som lever i familjer med små ekonomiska marginaler. Däremot är det fel att Sverige skulle vara bland de sämsta och det är också fel att det blivit sämre för svenska barn de senaste åren. Det är nämligen tvärtom.