Centerpartiet lokalt

Kväveskatten är dyrköpt symbolpolitik!

”Centerpartiet sviker miljön och bönderna” påstod Linnea Swedenmark igår i sin  ledarkrönika i Aftonbladet. Anledningen till detta menar hon är att handelsgödselskatten togs bort år 2010, och hon sällar sig till de oppositionspolitiker som anser att skatten på mineralgödselkväve bör återinföras. Det finns en nyckelmening i denna ledare som på ett utmärkt sätt sammanfattar hela debatten om handelsgödselskattens vara eller icke vara: ”Symbolmässigt var det dåligt att handelsgödselskatten togs bort.” För faktum är att borttagandet av handelsgödselskatten inte påverkade användningen av mineralgödselkväve. Användningen varierar mellan åren, men trenden visar på en sjunkande totalanvändning. Inte heller sett per hektar har användningen av mineralgödselkväve ökat.
 I samband med att handelsgödselskatten togs bort konstaterade Jordbruksverket att skatten teoretiskt sett påverkar kväveutlakningen med ca 1500 kg N (motsvarar ungefär 5% av dagens utlakning). Med en skatt på 1,80 kr/kg N skulle kväveskatten inbringa ca 300 miljoner kr till statskassan. Kostnaden för att minska utlakningen skulle då landa på 200 kr per kg N, vilket är en väldigt dyr åtgärd för en teoretisk minskning. För i praktiken blir det en redan pressad näring som får betala för en åtgärd utan större miljönytta. Så kväveskatten är inneffektiv och dyr, men ändå har frågan om återinförd kväveskatt blivit en symbolfråga. Men svenska bönder driver inte symbolmässiga företag och vi har inte råd att betala notan för symbolisk politik. Att vi behöver hushålla med kvävet och minska svenskt lantbruks sårbarhet när det gäller växtnäring är det inget snack om, men att nöja sig med symbolpolitik är i mina ögon inget annat än att svika både miljön och bönderna. Så vad kan göras istället, som skulle kunna göra faktisk skillnad för både miljö och svenska bönders konkurrenskraft?
  • Öka biogasproduktionen i Sverige. Rötningen minskar lustgasutsläppet vid lagring och ökar kvävetillgängligheten jämfört med stallgödsel, vilket minskar mineralkvävebehovet.
  • Satsa mer på ett fungerande kretslopp mellan stad och land. Vi behöver fler lösningar på hur vi på ett säkert och rationellt sätt kan återföra växtnäring till produktiv åkermark och därmed minska behovet av mineralkväve.
  • Satsa mer resurser på forskning och utveckling för ett mer miljövänligt jordbruk med bättre växtnäringshushållning. Det är förvisso bra att pengarna för den från oppositionen utlovade skatten ska återföras till lantbruket, men tycker man att hållbar matproduktion är en samhällsangelägenhet är det dock rimligt att pengar för sådan forskning inte enbart tas ur jordbrukarnas plånbok.
  • Använd EU-samarbetet för ökat kunskapsutbyte och för ökad press på fler länder kring Östersjön att ta sitt ansvar. Jag var själv i Estland i fjol i min roll som lantbruksrådgivare och höll en workshop om det svenska rådgivningsprojektet ”Greppa Näringen” som syftar till att öka svenska lantbrukares kunskap kring verksamhetens påverkan på miljö och klimat samt åtgärder för att minska påverkan. Denna modell har gett mycket goda resultat och behöver exporteras till fler länder.
Johanna Sandahl från Naturskyddsföreningen citeras i Swedenmarks text, jag tycker det i sammanhanget är värt att lyfta fram ett annat citat från henne i samband med att hon nyligen valdes till ordförande: Vilket är den viktigaste frågan för svenskt lantbruk? -Att det inte dör ut, det är otroligt viktigt att vi har kvar svenskt jordbruk. Vi ligger i framkant miljömässigt och etiskt [...] Det kan ju vara något att bära med sig när det kliar i fingrarna att genomföra symbolisk politik snarare än att förhålla sig till hur verkligheten ser ut...