Gårdagens debattartikel på SvD Brännpunkt har fått debatten om eko kontra konventionellt att snurra igång igen. Själv blir jag bara matt. Genom att ställa olika produktionsgrenar emot varandra så missar vi den riktiga utmaningen: hur kombinerar vi en växande världsbefolkning med högre konsumtionskrav med det faktum att viktiga naturresurser som vatten, mark och fosfor minskar? Att dagens matproduktion och matkonsumtion globalt sett inte är hållbar tror jag vi alla kan vara överens om, och som jag ser det finns det tre knäckfrågor som vi måste lösa för en långsiktigt hållbar matkonsumtion och produktion:
- Äta mindre men bättre kött
- Kasta mindre mat
- Arbeta för ett så effektivt och högproduktivt jordbruk som möjligt med så liten påverkan på miljö, klimat och folkhälsa som möjligt
Debatten om eko kontra konventionellt visar att punkt 3 inte är en särskilt enkel knut att lösa. Det finns helt enkelt ingen universallösning. Själv tror jag att lösningen måste bli en kombination av det bästa av två världar, och det är dit det konventionella jordbruket är på väg. (Jag tycker förresten inte om uttrycket konventionellt lantbruk, det ger bilden av att lantbruket står still och bedrivs som det alltid gjort, men utvecklingen har gått framåt så oerhört mycket när det gäller att kombinera produktivitet och miljöhänsyn. Jag föredrar att använda ordet
miljöanpassat lantbruk, dvs så väl avvägda insatser med exempelvis växtnäring och bekämpningsmedel som möjligt för att nå högsta möjliga skörd med minsta möjliga miljöpåverkan, så dyker ordet upp i texten så vet ni vad jag menar). Vi vet inte hur framtidens produktionsförutsättningar kommer se ut. Färre växtskyddsmedel på marknaden innebär ökad risk för resistenta ogräs, vilket kommer leda till att olika odlingsåtgärder och mekanisk bearbetning blir vanligare och viktigare även i den miljöanpassade (konventionella) odlingen. Och sjukdomar och skadeinsekter som vi inte ens känner till idag kommer kanske bli så problematiska att vi inte kommer kunna ha möjligheten att inom den ekologiska odlingen välja bort vissa förädlingstekniker eller helt undvika bekämpningsmedel. Men en sak vet vi, och det är att vissa ändliga resurser som olja och fosfor är på väg att ta slut samtidigt som det blir allt fler munnar att mätta. För att möta denna utmaning måste vi utveckla lantbruket, oavsett produktionsform. Ett jättebra exempel på hur man kan arbeta för att utveckla jordbruket ur ett helhetsperspektiv utan att fokusera på vilken typ av jordbruk det handlar om är projektet Fossilfira Lantbruk. Där har man arbetat fram en modell för att ersätta det fossila bränslet med förnybart bränsle och därmed minska klimatpåverkan. Ett annat bra sätt att arbeta är Greppa Näringen som fokuserar på odlingsåtgärder som t ex kan minska kväveöverskottet, lustgasavgången eller läckaget av bekämpningsmedel. Gårdar med mycket stallgödsel i produktionen måste kanske fokusera på växtnäringsläckage och lustgasavgång medan en växtodlingsgård med intensiv spannmålsproduktion istället bör fokusera på en optimal strategi för ogräsbekämpning eller ökad bördighet. Alla gårdar har sina utmaningar, men alla gårdar oavsett produktionsform kan alltid göra något och med den teknikutveckling som skett under de senaste åren så är möjligheterna att effektivisera och styra sina insatser större än någonsin. Vi måste fortsätta ta dessa steg mot ett miljömässigt ännu bättre och mer produktivt lantbruk, men för det krävs bland annat forskning, teknikutveckling och fortsatt kunskapsspridning, vilket i sin tur kräver politisk vilja. Men när den politiska viljan låter sig styras av ideologi istället för vetenskap och beprövad erfarenhet så hamnar vi lätt fel. Att återinföra kväveskatten som inte visat sig ha någon större miljöstyrande effekt är ett exempel på när ideologi får styra. EU-kommissionens förslag om att inte få avhorna ekologiska kor eftersom ekologiskt ska vara ”så naturligt som möjligt” trots att det kan försämra djurhälsan är ett annat. Jag hade önskat att politiken styrde efter mål istället för att gå in och peta i produktionsformen, och lät lantbrukarna själva bestämma vad som är den lämpligaste kombinationen av miljöanpassade åtgärder utifrån gårdens förutsättningar och rådande marknadsläge. Jag blir så trött på att vi hela tiden lägger så mycket kraft och energi på att prata för eller nackdelar med den ena eller andra produktionsformen istället för att lägga energin på hur vi kan utveckla och stärka hela det svenska lantbruket. För egentligen så slåss vi om 50% av den svenska konsumtionen – resterande halvan av den svenska konsumentens mattallrik utgörs av import från länder med sämre djurväldfärd och större påverkan på miljö, klimat och folkhälsa (siffrorna på ekoimport vet jag inte, men i sammanhanget skulle jag tro att det är det lilla). Jag önskar att vi svenska bönder samarbetade för att ta marknadsandelar av den produktion som flyttat utomlands istället för att slåss mot varandra. Och jag önskar att vi politiker skapade förutsättningar för denna ökning av svensk matproduktion som helhet istället för att späda på motsättningarna genom att förorda en eller annan produktionsform. Vi har helt enkelt alla ett ansvar att lyfta blicken och sluta slåss, för det rådande skyttegravskriget är inte till gagn för någon.
